Det börjar kännas rätt gammalt att skämta om att feminister inte rakar sig under armarna. Som att kampen satt i hårstråna eller i hyveln. Men ibland verkar det som att vi faktiskt inte kommit längre. Jag upplever det som att vi är ganska dömande vi kvinnor. Dömande av varandra. Speciellt när det gäller våra kroppar. Inte bara dömande mot det vi ser i spegeln när vi står framför den, förhoppningsvis nakna, fan vad gött det är, öh, parentes. Vi är även dömande mot kvinnorna som omger oss och deras kroppar.

Jag upplever det i alla fall så att när en kvinna har opererat tuttarna så innebär det ofta att hon nedvärderas. Kanske inte lika ofta av män, för dom skall ju enligt schablonen tycka om det här. Och vi tjejer, ska vi enligt schablonen tycka illa om det? Det verkar nästan så. Något av det fulaste en kvinna kan göra mot sig själv, sin kropp och mot andra kvinnor… Är det skönhetsoperationer? Alltså komigen nu, ärligt talat? Har vi verkligen inte kommit längre?

Okej, jag inser ju också att jämföra: raka bort håret under armarna mot att: operera kroppen inte riktigt är samma sak. Ändå är det så himla mycket samma sak. Det är ett beslut av en kvinna angående kvinnans egna kropp. Fast är det det? Nja, vi kanske tillåter våra medsystrar att raka sig under armarna och till och med på mutti, men andra större beslut! DEM kan inte vara fattade med egna tänkta tankar bakom.

För att när det handlar om en kvinna som gör saker med sin kropp då kan man aldrig anta att hon gör det för sin egen skull. Om jag solar, sminkar, tränar, rakar, opererar, fotograferar, synliggör, vad som helst med min kvinnokropp ja då gör jag det inte för min skull. Jag gör det bara för någon annans. Det är tydligen så att vi kvinnor är för korkade, eller för smarta? för att göra saker för vår egna skull. Det måste hela tiden antas att det vi gör – det gör vi för någon annan. Omvårdande som vi är till naturen?

Det här med träningen det vet jag, för jag har själv tänkt så om andra kvinnor. Vuxna kvinnor. Varför ska du hålla på och träna sådär för? Är inte du lite gammal för att tajta till kroppen för att passa in i männens blickfång? Vem tror hon att hon är va! Ser ni? Jag antar att hon gör tränar för att vara fin för någon annan. Inte för att hon själv tycker att det är kul, eller gött, eller skönt eller energigivande. Det här med träningen vet jag också för att jag själv att stött på det där. Inte uttalat, men i underliggande toner. Jag tränar ganska mycket. Varför? För att gå ned i vikt och bli snygg så min karl inte lämnar mig? Nä, för att jag älskar den där endorfinkicken det ger och för att jag älskar att se vad min kropp faktiskt klarar av. Jag! Ro så jag får blåsor i händerna! Springa en mil! Träna på gym! Wow!

Så tänker jag tillbaka på den där nyheten jag såg om att en kvinnlig politiker skulle börja blogga på improveme.se, bland tuttbrudar och skönhetsartiklar. Jag skrev ett litet inlägg om det då, men tänkte att jag kanske var fel ute efter uteblivet gensvar. Jag tolkade det hur som helst att artikeln beskrev det som “skandal” att denna smarta och begåvade kvinna sänkte sig till dom där tuttbrudarnas nivå, började blogga på deras arena. Vadå liksom, varför? Men vadå liksom, varför inte? Varför kan den här “naturliga” kvinnan inte blogga bland dom här andra brudarna som råkar ha silikon i brösten?

FÖR DOM HÄR TUTTBRUDARNA ÄR KORKAAAADEEEEE. Dom har inget bakom pannbenet. SE på brösten, dom är männens springpojkar (?), redo att leverera manlig sexualitet det den kräver! Samtidigt som tjejerna opererade sig, opererade dom nämligen ut hjärnan.

Nääääeeeee, ärligt talat?

- Åh nej nej, det skulle jag aldrig kunna göra. Jag är STOLT över min kropp. Jag tycker om mina bröst. Dom är fina som dom är. Naturliga.

Grejen är att det verkar som att förändringar är ok så länge vi inte håller på och gör onaturliga grejer med våra kroppar – typ sprutar in kemikalier i läpparna eller lägger ett implantat framför bröstmuskeln. Det är okej att sminka sig och sådär, men hålla på att förändra kroppen mot naturens vilja… (Fast å andra sidan, det där med sminket och “fåfängan”, jag tycker Emelie sätter orden rätt bra på det här.) Det finns liksom grader i fåfängans helvete som vi kvinnor har skapat till oss själva.

Det var ett himla böljande fram och tillbaka i det här inlägget. SPÄNNANDE, vart ska det sluta!!!

Vi ska ju va så himla naturliga vi tjejer. Fast vi ska ju raka oss under armarna, mellan benen, svälja satsen, inte ha grejer mellan tänderna, bleka anus (haha), skratta när grabbarna drar sina förnedrande skämt, käka p-piller, och allt det där som gör oss så himla naturligt kvinnliga. P-piller liksom! Det är typ som den där naturliga sminkingen som någon annan i hela världen än jag säkert misslyckats med. Fattar nån hur svårt det är att vara sminkad men ändå se helt naturlig ut – som nyvaken- fast på bio-duken-fräsch. Typ så är det med oss. Vi kan inte vara naturliga kvinnor för att vara naturliga kvinnor.

Att operera in ett för kroppen främmande föremål i just kroppen är att skrika ut vad missnöjd man är med sin kvinnokropp – och vad missnöjda vi andra också borde vara med våra kvinnokroppar. Det är inte fult för att vi är missnöjda, utan för att dom där andra är missnöjda. Betraktarna. För det antas ju att allt med kvinnokroppen görs för någon annans skull. Vi kvinnor är ju för dumma för att göra det för vår egen skull. Glöm aldrig det. Inget du gör med din kropp gör du för din skull, det gör du för dom där andra. Eller hur? Du förändrar ditt utseende för någon annans skull.

Alltså:  Gårdagens sak att acceptera var att kvinnor rakar eller inte rakar sig under armarna. Skönhetsoperationer tror jag är dagens sak att acceptera att kvinnor gör. För kvinnor gör det, och dom behöver inte vara korkade för det. Och även om dom är korkade… Är det mer ok att vara korkad med naturliga bröst – då?

Hörrni, visst vill vi väl att alla kvinnor ska få plats i vårt kvinnobegrepp – stora som små, blå som gula, sminkade som osminkade, opererade som icke opererade? Alla måste väl få plats? Vi kanske skulle sluta ge dömande blickar till dom där brudarna som vi inte riktigt tycker borde få vara med i vårt kvinnobegrepp:

För om jag tänker efter så händer det inte så ofta att jag får dom där blickarna från killar. Det är inte heller till killar jag ger dom där blickarna. Vill inte vara sån men ärligt, dumma killar, vad fattar dom egentligen?  Det är ju brudarna jag dissar. Skiter väl i hur grabbarna på bussen ser ut, är det någon jag tänker illa om är det om kvinnorna omkring mig.

Och ja jag är en kass kvinna och bla bla vad hände med systerskapet? Men jag erkänner ju mina brister här för er nu. Så ni kan uppmärksamma era eventuella dåliga tankemönster ni också. Jag anser att man inte kan göra något åt sina fel och brister om man inte uppmärksammar dem först.

Försöker se mig omkring och betrakta kvinnor med lite mer kärlek i blicken och tanken. Försöker inte döma dem så hårt efter hur dom ser ut. Jag ÄR jävligt dålig på det. Antar att det bottnar i mig själv och min syn på mig själv.

Nu tycker jag att vi ska vara lite snällare mot oss själva. Inte döma våra spegelbilder, drömmar, tankar, åsikter och våra kvinnligheter så hårt. Fortsätter vi göra det kommer vi aldrig kunna acceptera kvinnorna omkring oss. Det är rätt svårt att vinna en kamp mot halva mänskligheten ensam. Kan vi inte stå enade så kommer vi heller aldrig uppnå det vi måste uppnå: jämlikhet.

Fantastiska är ni om ni orkat läsa – och ännu mer fantastiska om ni lyckas klura ut vad jag menar… Tycker ni ska läsa den här brudens inlägg också för det är typ anledningen till att jag orkade sätta ord på det här jag funderat på sen den där artikeln om tuttbloggarna och moderatledarn.

Puss på er systrar. Ni är vackra – både inuti och utanpå.