Är du som jag, som bara drabbas av värsta paniken om någon segnar ner på marken? Det hände mig för några månader sedan, i somras. Det var en kvinna som hade ramlat bakåt och på något sätt lyckats att slå i huvudet så illa att hon hade tappat medvetandet. Hon låg helt livlös. Som tur var fanns det en läkare i den gruppen som hade samlats omkring henne. Det var precis på en gata i centrala Stockholm. Jag ringde 112 och fick veta att ambulansen var på väg och skulle komma inom tio minuter. Jag stannade hos kvinnan som var medvetslös, men inte kom det någon ambulans inom tio minuter. Jag vet faktiskt inte om hon överlevde fallet.
Händelsen stannade kvar hos mig och gav mig en riktig kalla kårar. Tänk om det händer och ingen läkare eller sjuksköterska finns i närheten? Jag skulle inte veta vad jag skulle göra. Därför anmälde jag mig frivilligt på jobbet när de erbjöd att någon per avdelning skulle lära sig första hjälpen kurs; hlr (hjärt- och lungräddning). Det är bland det bästa jag har gjort. När någon drabbas av en hjärtattack är det inte säkert att en ambulans kommer inom tio minuter, som med kvinnan jag stannade till hos, då hon hade fallit. Under de tio minuter som ambulansen tar på sig att komma fram till den som är olycksdrabbad är det väldigt viktigt att få igång hjärtat. Ett hjärta kan man alltid få igång, även många minuter efter att det har stannat men hjärnan riskerar hjärndöd om den inte får syre, vilket den får genom att hjärtat pumpar blod till den.
Många skolor och arbetsplatser har första-hjälpen-kit, men de innehåller bara plåster. gasbinda och sårrengöring. Den utgår från att folk bara skrapar upp sår, men den utgår inte från att värre, och mycket värre saker som hjärtinfarkter. Det är helt fel, om du frågar mig. Alla borde kunna rädda liv. Har man gått en hlr så drabbas man inte av panik, utan vet precis vad man ska göra.