Någon som pluggar?

Jag har verkligen svårt att hålla ångan uppe. Jullovet hägrar. Någon annan?

Det är faktiskt ganska ansträngande att läsa ett program på 100%. Jag trodde inte att det skulle kännas så, antagligen för att jag läst kurser under den Estetisk-filosofiska fakulteten (orkar inte kolla upp om den heter så faktiskt, men det låter bra) förut. Där är inte undervisningstimmarna något man slösar med precis. Man förväntas väl sköta studierna själv naturligtvis, och i mitt fall skötte jag det så att det blev minsta möjliga.

Nu har jag snart en termin bakom mig på Webb och Multimedia. Avdelningen för informatik.  En termin som tagit ganska rejält på krafterna.

Men hur jobbigt kan det vara liksom?

Ja, hur jobbigt kan det egentligen vara?

Webb och multimedia är ett program utan krav på förkunskaper. För mig som inte har några vidare förkunskaper att skryta med (förutom  begränsade kunskaper i actionscript, sisådär 5 hp, samt egenlärda CSS+HTML-skills) är det mycket ny kunskap som skall tas in och bearbetas. Förvaltas. Väl. Utöver det kommer axlandet av ansvar. Det är ingen som bryr sig om att jag missar en, två, tre föreläsningar. Det är ingen som tar hänsyn till att jag missat en tenta. (Nu har jag visserligen inte gjort det än, men blir förvånad om det inte kommer ett U snart.) Jag ansvarar själv för att jag tillfogar mig all den kunskap jag behöver för att klara laborationer, inlämningar, tentor, kurser och ett framtida arbete. För en prokrastinator av hög grad är det mycket ansvar att axla.

Det är inte så att jag klagar, jag inser ju att jag inte alls läser i ens närheten av den mest krävande utbildningen. Jag reflekterar bara över att det var mycket jobbigare än jag trodde att läsa program på heltid.

Jag har väldigt svårt att inte känna mig stressad över den ständiga tillströmningen av arbetsuppgifter. Innan man ens är färdig med laboration x outas nästa laboration. Man inser att det spelar ingen roll hur snabbt jag blir klar med det här arbetet, det finns alltid en ny uppgift som ligger och lurar runt hörnet. Man får ingen tid att berömma sig själv, ingen tid för återhämtning eller ens reflektion. PANG PANG PANG PÅ’T IGEN BARA.

Bakom allt det där ligger min rädsla för att inte göra bra ifrån mig. Har gått ut rätt hårt, eller egentligen har jag inte det, men det har sett så ut i resultaten. Jag menar inte att jag lekt mig igenom tentorna, inte alls. Jag har bara inte medvetet siktat på högsta betyg. Klart jag har som ambition att få högsta betyg, men jag går inte in i tentasalen med någon annan inställning än att göra mitt bästa. Men det är i den där rädslan jag nu har hamnat och det här säger jag inte för att skryta eller vera förmer, jag säger det bara för att det är ett faktum. Ett faktum som gör att jag nu ser på kommande tentor (det är två i antalet i januari) med skräck i blicken och kallsvett i nacken. Darrande tunga (???) och skallrande knän. Fradga i mungipan och stela fingrar (??). Haha. NI FATTAR. Duktig flicka finns det väl något som kallas, och jag vet inte om jag kanske har fått en släng av det. Nu när jag har haft bra betyg på tentorna vill jag inte sänka mig. Jag är rädd för det till och med. Jag vet att det är urbota dumt att tänka så, jag vet att det är ofrånkomligt att jag kommer få “bara” ett G på tentor och inlämningar. Jag vet att det inte är bara ett G, jag vet att det mest sitter i mitt huvud och att det antagligen inte är en utslagsfaktor vid anställningstillfället. Jag vet att jag borde släppa det och berömma mig själv för att jag hänger i istället. Ge mig själv en klapp på axeln och en kyss (haha?????), men så kommer den där lanseringen av nästa laboration innan jag ens lämnat in den första och förstör allt.

Stressen. Pressen.

Hur tacklar man det?