Hej hej hallå.

Håller på och funderar över livet, framtiden, nutiden, dåtiden osv. Fick precis mitt antagningsbesked för hösten. Kollar på utbildningar. Andra utbildningar. Vet inte om jag verkligen sitter i rätt båt nu. Det här med webb och multimedia… Ärligt talat nu. Är det verkligen så himla kul? Är utbildningen verkligen så himla bra? Jag menar… Det här med porer, behåring, keratinisering, acne, huden i allmänhet – DET är ju kul. Det är ju bara några små detaljer. Jag bor ju i Karlstad. Har lånat en hel del av mina tillgängliga veckor hos CSN. Hudterapeut kan man utbilda sig till i Landskrona och Stockholm. Respektive utbildning är på 2 år. (Ja ja, det finns privatfittor i Malmö, Göteborg etc, men jag har läst för mycket skit om vissa skolor för att vilja ens tänka tanken att gå där, och kostnaden… Nä.) Om man nu av någon anledning skulle komma in på utbildningen YH-utbildningen… HALLÅ jag har ju en lägenhet, en kille!!!, ett marsvin, en familj, ett liv tänkte jag skriva men det vetefan, här i Karlstad. Vad gör man med allt det där? Hur bestämmer man sig? Hejdå

Kroppshållning

En del bloggare frågar sina läsare vad dom vill läsa mer om. Har tänkt på det där lite grann. Tycker på ett sätt att va fan, ni får väl anpassa er efter min blogg. Ni läser väl det jag producerar, och passar inte det så fine, bye! Men det är ett lite hårt sätt att ställa sig till sina läsare. Man får säkerligen inte så mycket tillbaka om man sätter sig i den stolen.

Målet har aldrig varit att ha en skitstor blogg med läsare som kommenterar av bara den enkla anledningen att göra reklam för sina egna bloggar. Men även om man inte har skitmånga läsare, så kan man ju ha ett koncept. Då inser jag att jag inte vet vad man förväntar sig av den här bloggen. Jag vet inte vad jag förväntar mig själv att hitta här. Ärligt talat, man kanske skulle ha någon plan? Man kanske skulle skaffa sig en fin relation till sina läsare?

Vet inte när man kan kalla sig ha en medelstor blogg, när man har många läsare och när man kan anse sig själv ha ett ansvar. Säger inte att jag och ochjagba.se har någon av dessa tre faktorer, men man kanske kan fråga sig ändå?

1. Vad förväntar du dig av den här bloggen?
2. Vad vill du läsa, se, höra när du besöker ochjagba.se?
3. Vem är du? Vart bor du? Vad är din favoritdryck? Favoritdjur?
4. Undrar du något?
5. Färg? religion? Läggning? Politiska åsikt? Haha skoja bara, det behöver ni  inte avslöja.

…Men man får väldigt gärna svara på dom fyra första frågorna.  Alla får svara!  :love:

(Tänk dig ett svulstigt soundtrack på det, HERREGUD vilket DJUP detta inlägg fick!)

Nä, jag mår nog faktiskt inte så jättebra just nu. Försöker intala mig att jodå, det är inga problem, allt är bra. Man ska ju tänka positivt, liksom. Allt blir så mycket bättre då. Fast allt blir inte helt bra, tydligen. Äh jag vet inte, det är väl hösten, vintern, stressen, pressen och allt det där. Varför inte hormonerna? Har konstant huvudvärk. Är ju tjäj, känner väl för mycket, tänker väl för mycket. Börjar stenhårt tro på inget ont som inte för något gott med sig, och vice versa. Det måste ju vara så, så mycket talar för det.

Ni vet det här med carpe diem, haha, alltså det är nog rätt sunt. För nu kan jag känna att jag lever bara för att vänta på något som kommer senare. Som flytten. Planerna för helgen. Min examen om tre år. Första halvmaran nästa sommar. Är fett cheesy nu, men jag är tjej så jag får vara såhär. Tänka lite för mycket, öppna munnen lite för ofta, tänka högt lite för högt.

brb ska fånga dagen

Kampanjen Stoppa Langningen gör mig så jävla förbannad. Såg i veckan en affisch med texten “Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon har druckit av vinflaskan du gav grabbarna törs hon nog gå hela vägen.”

Jag tycker att det är bra och vettigt att försöka stoppa langningen, men vart fan försvinner grabbarna i det här resonemanget? Nä, här reducerar man bilden till pappan, dottern och vinflaskan (han köpt ut åt några grabbar). Varför har inte dom där grabbarna någon del i att hon vågar gå hela vägen efter en flaska vin, och eventuellt i grund och botten inte alls vill “förlora” sin oskuld?

Ville spy upp min frukost över NWT i morse. Fingrarna i halsen var förstasidenyheten “28 anmälda våldtäkter i Västvärmland i år“. (Rubriken på papperstidningen var dock mer provocerande än så.)

“En berusad 14-årig flicka blir våldtagen av en 20-åring i hans bostad på mârtenskvällen.
Vilka bär ansvaret?”

Ja-a, VILKA bär ansvaret? Vilka! Kan det vara den berusade minderåriga flickan, eller kan det kanske vara 20-åringen? Kan vi kanske skylla det på langarna? Eller ligger skulden helt hos 20-åringen, som inte bara utnyttjat en minderårig flicka, han har dessutom utnyttjat en BERUSAD minderårig flicka? Kanske bär 20-åringen ansvaret.

“20-åringen är häktad, misstänkt för våldtäkt mot barn.
Båda mår dåligt.”

Great, really? Sedan lämnar artikeln den minderåriga flickan och 20-åringen. Som mår dåligt. Han över att ha våldtagit en minderårig full tjej (antar jag, eller är det att han har åkt fast? Eller är det bakfyllan? Eller han kanske inte var full. Fan vet jag?). Men REALLY?! Stackars KARLJÄVEL, i alla fall. Artikeln vandrar nämligen vidare till vad som är den egentliga orsaken bakom alla dessa 28 våldtäkter. Det är alkoholen förstår ni. Det kanske är det 20-åringen mår dåligt över, det är kanske det Karin Sidenvall vill att vi läsare skall ta hänsyn till. Det var ju inte 20-åringen som hade förgripit sig på den fulla flickan, det var alkoholen! Wow jag fylls av medlidande för karljäveln här, hur är det själv?

Jag är fullt medveten om att man tappar omdömet efter viss mängd alkohol. Men är alkoholen verkligen orsaken till att dessa flickor blir våldtagna? Är det alkoholen som sticker in sina fingrar, kryckor, flaskhalsar, kukar i flickornas underliv? Är det alkoholens händer som tallar på en slocknad flickas kropp? Nej, det är inte alkoholen som gör det.

En berusad 14-årig flicka blir alltså våldtagen av en 20-åring. Vilka bär ansvaret? Jag är förvånad över att det fortfarande inte är självklart. Jag är skräckslagen över att ansvarsfrågan fortfarande diskuteras. Jag är förbannad över att man ens kan fråga sig vilka som bär ansvaret.  Jag vet vem, inte vilka, jag tycker bär ansvaret för våldtäkten. Det är fanimej dags att samhället vet det också.

Någon som vill ha lite updates om huden? Inte? Okej:

Efter att det började svida utav helvete kring ögonen, och jag flagnade som efter nån herpessemester i Bulgarien, bestämde jag mig för en liten paus från Differin i några dagar. Vi behövde komma i från varandra en stund. Du vet hur det är? Ja precis, det kan bli lite mycket ibland. Man vill liksom bara ha tid för sig själv ibland. No hard feelings liksom, men lite space tack. Efter att jag fått andas i två dagar återförenades min finniga panna och Differin. Morgonen efter var mitt högra öga helt uppsvullet. Trodde jag var råtrött när jag vaknade, kunde ju knappt se nåt. Svullnaden gick ned efter nån timme, så på kvällen fick Differin möta finniga pannan igen. Morgonen efter var båda ögonen svullna. Mailade min läkare *hitech*. Han ringde och skrev ut en ögonsalva med lite kortison i för att få ned svullnaden och klådan.

Propyless är den enda krämen jag kan återfukta ansiktet med utan att skrika hora, fitta, böganus etc etc. Det är lite synd, för jag har upptäckt att min hud inte nöjer sig med den fukten. Blir torr, stram och fnasig.

Mamma är väldigt upprörd. Hon tycker inte att det är en bra att lösa problemet med ögonen med en annan kräm, när det uppenbarligen är kräm ett som är problemet. Jag håller ju med egentligen, men jag orkar inte kräva att få byta kräm till något annat, för att säkert få möta biverkningar igen. Jag tänker att om jag bara står ut lite till med Differin, så kanske det vänder snart.

Grejer mitt fejs blir utsatt för:

Det hårda laget. 1. Propyless 2. Differin 3. Stioxyl 4. Ficortril

Det mjuka laget 1. Vichy 3i1 2. Tea tree face mask 3. Vichy norma derm nuit 4. Tea tree blemish gel 5. Vichy normaderm rengöringsgel 6. Vichy aqualia thermal light

Går ingenstans utan flottkittet: 1. Mineralpuder från Lumene 2. Eazy cover concealer Make Up Store 3. Touche Magique concealer Loreal 4. Blotting tissues The Body Shop

Tänkte ha med en osminkad bild men nä, klarar knappt av att kolla på dom bilderna ens i min ensamhet.

Fan också. Jag vill men jag vill samtidigt inte skriva om det här. Jag vill skriva om det för att jag måste få det ur mig. För att om jag inte får det ur mig så kommer det gå för långt. Jag vill inte skriva om det, för då kommer allt fram. Och jag kan inte fortsätta som förut.

Först och främst vill jag säga förlåt Moa, jag var inte riktigt ärlig mot dig. Det smärtar så att erkänna att jag bara vill sluta skriva nu. Nu. Nu. Men den här gången ska jag vara ärlig.

Jag och syrran var nämligen ute och sprang. Jag sa att Niclas hade gått ned i vikt i Kina. Syrran undrade om han sagt något om min viktnedgång: “För visst har du gått ned i vikt?”

Ja, jo, det har jag väl. Men jag har inte direkt försökt, flåsade jag fram. Det beror nog bara på att jag har rört på mig mer än vanligt.

Kan inte sluta tänka på detta. Nä, jag har väl inte medvetet bantat eller följt någon diet. Men jag har å andra sidan inte ätit utan att tänkt på eventuella konsekvenser, eller på hur mycket kalorier det är i det jag äter. Jag har inte ätit utan att varit medveten. Medvetenhet behöver ju inte vara något negativt. Speciellt inte när man tränar. Men det är ju viktigt att man är medveten på rätt sätt -för kroppens bästa. Medveten om vad man äter så man får i sig allt kroppen behöver för att få ut det mesta av träningen. Jag har inte varit medveten på rätt sätt under dom senaste veckorna. Jag har inte varit medveten om näringsämnen eller vad min kropp behöver. Jag har varit medveten om mina kindben, mina nyckelben och min mage.

Sa till Niclas på fyllan i lördags att jag är besatt av min vikt. Jag är väldigt bra på att ta fram såntdär när jag är full. Låter antagligen löjligt, men det var ett ganska stort steg. Direkt när jag sa det kändes det så himla skönt. Jag hade liksom lagt första stenen för att stoppa denna skenande besatthet.

Igår var mjölken slut, så jag tog en skvätt grädde i kaffet istället. Sten två.

Försöker i och med detta lägga sten nummer tre. Fyfan vad det ska vara jobbigt att mura. Jag vill ju vara stark. Stå emot sjuka ideal och vara stolt över min kropp. Inte hålla på att noja över kalorier och kroppsfett. Nu har jag tydligen hamnat i den där fällan i alla fall. Jag är inte alls stark, jag är ingen förebild, jag är inte som jag vill vara. Jag är besatt.

Jag vet inte om jag skulle kalla mig ätstörd. Jag tror bara att jag är inne i en såndär period just nu. Dom kommer ibland. Jag får för mig saker. Ibland är mina kärlekshantag lite för stora, ibland är det fötterna det är fel på, ibland är det tuttarna som är för små. Egentligen är det ju min hjärna som är det verkliga problemet. Oftast skrev jag först. Där spelade hjärnan in igen, försökte få mig att lägga lite skuld på kroppen. Jag tror att jag sveptes med lite för mycket i tankarna om vikt när Niclas blev Kinakillen och jag stog ensam, osäker, kvar i Sverige. Skyller inget på honom alltså. Jag menar bara att det var droppen som fick min bägare av osäkerhet inför mig själv och min kropp att rinna över. Bekräftelsen på att jag duger som jag är och ser ut försvann till andra sidan jordklotet. Ensam kvar i lägenheten utan ett vakande öga från mamma kunde jag härja fritt framför spegeln och så lite som möjligt i kylskåpet.

Jag är inte sjukligt smal om man ska gå efter bmi och andel kroppsfett (ja, jag har räknat efter några gånger). Men å andra sidan är jag inte så väldigt långt ifrån gränsen för undervikt enligt mitt bmi. Jag vill helst inte komma närmare gränsen.

Nu är målet att sluta vara dum i huvudet. Jag ska äta efter vad min kropp behöver, inte efter hur synliga mina nyckelben är. Den här perioden ska härmed raseras och muras in, så jag inte råkar snubbla dit igen.

Det är tungt att mura.

Jag läste Marie Plosjös artikel på Newsmill för några veckor sedan. Artikeln handlar om våldtäkter och rätten till den egna kroppen. Har du inte läst artikeln tycker jag att du ska göra det. Plosjö beskriver hur hon har blivit misstrodd efter att hon blivit våldtagen av en nära vän. Jag visste inte när jag läste artikeln att Marie Plosjös vän som våldtog henne var Bingo Rimér, men det vet jag nu efter att Katrin Zytomierska har skrivit ett försvarsinlägg för sin käresta. “Sanningen om Marie Plosjös utspel”, som Katrin skriver.

Jag fattar att Katrin Zytomierska väljer att tro på sin kille. Det är väl om inte annat av ren självbevarelsedrift. Men det är knappt så jag orkar läsa Katrins inlägg för jag tycker det är så vidrigt skrivet. Hennes inlägg handlar inte om att lyfta fram fakta eller att försvara Bingo Rimer. Det handlar om att smutskasta Marie Plosjö, alla våldtäktsoffer med henne och Plosjös familj. Det handlar om att skuldbelägga våldtäktsoffret, inte våldtäktsmannen.

Katrin Zytomierska tror självklart inte att Bingo Rimér är skyldig. Hon bevisar detta genom att beskriva Bingos och Marie Plosjös tidigare sexuella kontakter. Det började med massage, och gick över till sex. “Detta blir även starten på en liten ”kärleksrelation”. Marie kommer ofta hem till Bingo och har sex. Ofta mitt på dagen alltid nykter. Marie dricker aldrig och Bingo har aldrig träffat en kåtare tjej.” Katrin skriver även att Plosjö är en “översexuell hynda som vill spela in porrfilm”, och att detta inte stämmer överrens med vad Plosjö vill utge sig för att vara i sin blogg. Att ha en blogg är tydligen synonymt med att följa verkligheten till 100%. Bara så ni vet då: Jag går inte runt naken annat än hemma, dessutom är jag ganska blyg. Så, nu vet ni, förlåt att jag försökte utge mig för att vara någon annan.

Hurvida Plosjös sexuella begär eller hennes lust att spela in porrfilm har med våldtäkten att göra förstår jag inte riktigt. Ännu en gång är det offret som är den verkliga boven. Herregud, Plosjö är ju en översexuell hynda, hon bad ju om det! Nä, det gjorde hon inte. Jag förstår ärligt talat inte hur den här synen på våldtäktsoffrena fortfarande kan genomsyra samhället. Det spelar fortfarande roll hur du var klädd, hur full du var och vart du vistades innan/när våldtäkten ägde rum. Ett nej är tydligen inte alltid ett nej. Håll fast hyndan om hon försöker göra motstånd. För när en översexuell hynda säger nej, betyder detta egentligen ja, och då är det bara att fullfölja samlaget. Hon har velat förut, då vill hon jämt.

Efter att jag läste Marie Plosjös artikel på Newsmill blev jag såklart upprörd, men också glad. Kände mig stärkt av att någon i hennes position vågade tala ut om vad hon faktiskt varit med om. Här har vi en kvinna med silikon i tuttarna, som har vikt ut sig och visat upp sin kropp för omvärlden. Med tanke på att en kort kjol kan spela in på hurvida en våldtagen tjej kommer bli tagen på allvar eller inte, kan inte Plosjö haft det speciellt lätt med sina utvik i ryggen. Därför blev jag ännu gladare när jag såg att Plosjö talat om sina upplevelser i Aftonbladet.

Liksom det är mitt val att hålla NAKENFREDAG här på bloggen, är det mitt val vilka jag ska ha sex med. Man har alltid rätt till att bli tagen på allvar, hur avklädd man än varit i sitt liv. Ett nej är alltid ett nej, även om det kommer ur en porrstjärnas mun.

Än en gång. Jag förstår att man försvarar sin kille, eller sin vän. Men jag blir så trött på detta “Bingo är ingen våldtäktsman. Jag har kännt honom i 9 år.” Faktum är ju att större delen av de våldtäkter som anmäls har ägt rum i offret/gräningsmannens bostad, och det är inte alls ovanligt att dessa parter känner/är bekanta med varandra. Det spelar ingen roll om du har känt killen så eller så länge. Om vi utgår ifrån att Marie Plosjö talar sanning är hon tyvärr ett exempel på att någon man litar på inte alltid förtjänar ens förtroende.

Jag blir även trött på att de våldtagna kvinnorna förväntas bete sig exakt likadant. Har du inte skrikit tills dina stämband gått sönder, sparkats, slagits, bitis, när våldtäkten ägde rum, har du heller inte visat att du inte ville nog mycket. Om du har sex med flera olika män efter att du har blivit våldtagen, så har du inte blivit våldtagen. Ställer du upp på nakenbilder efter att du blivit våldtagen, så har du inte blivit våldtagen. För vilken våldtagen kvinna gör så?

Ja du, Katrin. Tydligen är dessa våldtagna kvinnor människor som alla oss andra. De reagerar olika på chock, hanterar trauman olika och de går vidare på olika sätt.

Detta ständiga en våldtagen kvinna är si och så gör mig så trött, och jag förstår att så många bli misstrodda såfort dom hamnat utanför denna uppritade mall för hur en våldtagen kvinna är. Har vi verkligen såna här mallar för andra brottsoffer?

Katrin avslutar sitt blogginlägg med att beskylla Marie Plosjö för de oskyldigt dömda män som sitter fängslade i Sverige för våldtäkter dom inte begått. Hon menar också att det även är Marie Plosjös fel att våldtagna kvinnor inte blir tagna på allvar av vårt rättsystem.

Jag avslutar härmed mitt blogginlägg med att säga att Katrin Zytomierska har en del i att skyldiga våldtäktsmän går fria i vårt land. Det är nämligen tack vare personer som Katrin Zytomierska som vi ifrågasätter offren, och inte gärningsmännen.

En översexuell hynda kan tydligen aldrig bli våldtagen.

Andra bloggar om: våldtäkt, våldtäktsoffer, brottsoffer

Jag har funderat på det där med schemalagt sex. Charla Muller (vi är inte kompisar, men hon nämns vid namn i artikeln så jag gör det samma) gav sin Brad en födelsedagspresent. Alla mäns dröm (för vi vet ju att den heterosexuella mannen vill bonka på frugan allt som oftast, eller hur?): Ligga varje dag i ett helt år! [Sex varje dag - i ett år]

Jag är lite nyfiken på detta. Jag vet att jag har läst om det här förut och avfärdat det som idioti. Men nu känner jag att det kanske inte behöver vara så dumt ändå.

Det handlar inte om att jag och killen har sex sällan eller att det är dåligt när vi har det. Det handlar inte heller om något maktspel (vad jag vet och tror om mig själv, i alla fall). Jag vet bara själv att min lust ökar om jag är på’t ofta, ofta, ofta. Samtidigt vet jag att jag gärna blir lite lat. Jag vill egentligen knulla, men jag bara orkar inte. Ibland finns det ju en, så att säga, riktig anledning till varför jag inte orkar, men ofta tror jag att det egentligen är lathet. Det blir ju något av en ond cirkel. Desto färre gånger jag har sex desto latare blir jag, och ju latare jag blir desto färre gånger orkar jag ha sex.

Åh, vad löjligt att jag känner att jag behöver försvara mitt sexliv innan någon ens har angripit det. Men det är väl lite för killens skull också. Säger jag inget om hurvida vårt sexliv är så kommer det ju säkerligen antas att jag inte är nöjd och att han inte kan tillfredsställa mina behov. Så är det alltså inte. Och det är på något sätt viktigt för mig att påpeka, för jag anser inte att man har någon egentligen rätt att klaga på sitt sexliv (i sin blogg) och samtidigt inte göra något åt det. Det är lite som att inte kunna framkalla en orgasm tillsammans med endast sig själv (och tillbehör i plast om man nu vill det), och sen förvänta sig att någon annan ska förstå sig på din kropp bättre än du själv gör. Att förklara hur det ligger till hör alltså ihop lite med min stolthet. Ja, jag vet vad som får mig att komma och inte! Om orgasm är kvalitetsstämpeln så har jag ett kvalitativt sexliv.

Hursomhelst. Jag tänker att schemalagt sex kanske kan råda bot på den här latheten jag sysslar med. Vill inte ge det i någon slags present till min kille, för det är ju inte bara för hans skull detta schemalagda älskog skulle tas i bruk. Det är ju i huvudsak för min egen skull. ÅH vad egoistiskt. Ja, OCH?

Nu kanske någon undrar vad det är för fel på att vara lite lat? Att ha sex bara ganska ofta? Inga fel alls, kör på du bara. Men jag vill se om det verkligen är så jag vill ha det, för det känns inte riktigt som det just nu. Och visar det sig att jag trivs bättre med att vara lat så kan man ju alltid riva schemat i tu. Och just det! Vart är min killes åsikter om allt det här? Jo, dom är i Kina. Om två dagar kommer dom hem. Han också, då.

Den här Charla Muller gav ju bort ett helt år av sex. Men man kanske inte måste ta det så långt som ett helt år. Det är ju trots allt väldigt lång tid. Eller? Alltså, borde det inte flyta på av sig självt sedan? Man kanske får ta det kvartalsvis. Månadsvis? Veckovis?

Jag menar inte att jag eller min kille inte ska kunna säga nej du vännen, idag har jag fan ingen lust, förresten ser du förjävlig ut i dom där trosera (haha *skoja* om det där sista). Jag menar bara att det kanske kan vara bra att fråga sig en gång till varför jag egentligen inte har lust idag. Kanske skulle jag slutat spela Mafia Wars lite tidigare, så jag inte struntar i att unna mig litte göttgött för att jag är trött?

Vad jag vill förändra är alltså mig själv. Jag vill komma över den där lathetsgrejen jag håller på med. Kan detta vara en bra grej?

Var det nån som hängde med eller blev det bara en försvarstal mot ett inbillat angrepp på mitt sexliv?

Och framförallt, är det någon där ute som har testat?

Tror jag har ställt mina tusen frågor nu?

Dömd sexbrottsling hängs ut på flygblad. Grannarna tittar och han vågar knappt gå ut. Han förstår det, och jag förstår det. Hade jag vetat, hade jag också tittat. Äcklats och blivit förbannad.

Som sexbrottsling verkar en gång dömd för alltid dömd gälla. Jag tänker på diskussionen som var uppe för ett tag sedan, jag undrar om det inte var Aftonbladet som stod för den, om en slags varningssite som upptäckts i Sverige? På denna varningssite hängs sexbrottslingar ut. Detta finns också, föga förvånande, i USA.

Kriminellt.com hänger ut just sexbrottslingar. Eller publicerar, kanske jag ska säga för att vara lite mer objektiv. Men det är svårt att hålla sig objektiv i detta. Åt båda håll. “Folk” motiverar sådana här siter med att påstå att dom har rätt att veta. Bor jag i ett barnvänligt bostadsområde med min familj och mina kids har jag rätt att veta om Gunnar som flyttar in i huset bredvid har förgripit sig på någon. Eller?

Är man inte oskyldig tills motsatsen är bevisad? Jag förstår att om man är en redan dömd sexbrottsling så har motsatsen blivit bevisad en gång. Men om man nu har suttit av sitt straff och förväntas av rättsamhället att kunna finnas ute i samhället igen, så måste man väl gå tillbaka till oskyldighets-stadiet igen? Som alla oss andra? Jag förstår att det är sjukt att jämföra sexbrott med snatteri, men låt oss leka med tanken att alla affärer går ihop i ett gemensamt projekt. Projektet resulterar i en varningssite där snattare hängs ut och portas från affärerna. Bra för affärerna, dåligt för snattaren. Inte för att snattaren inte får snatta (varesig det är ett sjukligt behov eller bara ett sug efter en daim), utan för att snattaren för alltid är dömd att vara just en snattare och inget annat.

Litar man inte lite lite på rättssamhället om man måste ta lagen i egna händer? Vad ska vi med fängelser och rätsspsyk till om vi ändå inte litar på deras resultat och bedömningar om vem som är frisk nog att släppas ut bland oss andra i samhället igen?

Å andra sidan känner jag att sexbrott är ett av de värsta brotten. Speciellt om barn är inblandade. En sexbrottsling tar över rätten till offrets kropp, och smutsar ned den (inte sällan för resten av offrets liv). Ett rättvist straff för att skada någon för resten av dens liv torde väl vara ett livstidsstraff i gengäld. Eller? Om man nu tycker det så undrar jag varför våldtäktsmän får fängelsestraff på några ynka år? När deras pissigt korta straff är avsuttet så skall vi medborgare ta hand om påföljderna?

Har man verkligen rätt att veta allt om alla?

Ohhh, namnkriget fortsätter! Lilltösa får inte heta Michael. Säga vad man vill om att döpa sin dotter efter en avliden idol, men ärligt. Michael skulle vara ett så fint namn på en tösabit. Kom igen Skatteverket, det är 2009 nu.

Kan inte formulera mig idag, men jag försöker:
Har lite svårt för det här att anpassa sig efter dom som kan tycka att flickan borde ha ett killnamn. Jag tänker på argumentet att avslå deras ansökan pga att det kan väcka obehag för bäraren. Jag tänker att obehaget skulle kunna ligga i att hon blir mobbad av skolkamrater (vilket är lite patetiskt, men verkligheten är ju just det ibland). Herregu, ska man verkligen anpassa sig efter mobbarna? Eller ska mobbarna anpassa sig efter verkligheten och samhället?

Kanske?