Fan också. Jag vill men jag vill samtidigt inte skriva om det här. Jag vill skriva om det för att jag måste få det ur mig. För att om jag inte får det ur mig så kommer det gå för långt. Jag vill inte skriva om det, för då kommer allt fram. Och jag kan inte fortsätta som förut.
Först och främst vill jag säga förlåt Moa, jag var inte riktigt ärlig mot dig. Det smärtar så att erkänna att jag bara vill sluta skriva nu. Nu. Nu. Men den här gången ska jag vara ärlig.
Jag och syrran var nämligen ute och sprang. Jag sa att Niclas hade gått ned i vikt i Kina. Syrran undrade om han sagt något om min viktnedgång: “För visst har du gått ned i vikt?”
Ja, jo, det har jag väl. Men jag har inte direkt försökt, flåsade jag fram. Det beror nog bara på att jag har rört på mig mer än vanligt.
Kan inte sluta tänka på detta. Nä, jag har väl inte medvetet bantat eller följt någon diet. Men jag har å andra sidan inte ätit utan att tänkt på eventuella konsekvenser, eller på hur mycket kalorier det är i det jag äter. Jag har inte ätit utan att varit medveten. Medvetenhet behöver ju inte vara något negativt. Speciellt inte när man tränar. Men det är ju viktigt att man är medveten på rätt sätt -för kroppens bästa. Medveten om vad man äter så man får i sig allt kroppen behöver för att få ut det mesta av träningen. Jag har inte varit medveten på rätt sätt under dom senaste veckorna. Jag har inte varit medveten om näringsämnen eller vad min kropp behöver. Jag har varit medveten om mina kindben, mina nyckelben och min mage.
Sa till Niclas på fyllan i lördags att jag är besatt av min vikt. Jag är väldigt bra på att ta fram såntdär när jag är full. Låter antagligen löjligt, men det var ett ganska stort steg. Direkt när jag sa det kändes det så himla skönt. Jag hade liksom lagt första stenen för att stoppa denna skenande besatthet.
Igår var mjölken slut, så jag tog en skvätt grädde i kaffet istället. Sten två.
Försöker i och med detta lägga sten nummer tre. Fyfan vad det ska vara jobbigt att mura. Jag vill ju vara stark. Stå emot sjuka ideal och vara stolt över min kropp. Inte hålla på att noja över kalorier och kroppsfett. Nu har jag tydligen hamnat i den där fällan i alla fall. Jag är inte alls stark, jag är ingen förebild, jag är inte som jag vill vara. Jag är besatt.
Jag vet inte om jag skulle kalla mig ätstörd. Jag tror bara att jag är inne i en såndär period just nu. Dom kommer ibland. Jag får för mig saker. Ibland är mina kärlekshantag lite för stora, ibland är det fötterna det är fel på, ibland är det tuttarna som är för små. Egentligen är det ju min hjärna som är det verkliga problemet. Oftast skrev jag först. Där spelade hjärnan in igen, försökte få mig att lägga lite skuld på kroppen. Jag tror att jag sveptes med lite för mycket i tankarna om vikt när Niclas blev Kinakillen och jag stog ensam, osäker, kvar i Sverige. Skyller inget på honom alltså. Jag menar bara att det var droppen som fick min bägare av osäkerhet inför mig själv och min kropp att rinna över. Bekräftelsen på att jag duger som jag är och ser ut försvann till andra sidan jordklotet. Ensam kvar i lägenheten utan ett vakande öga från mamma kunde jag härja fritt framför spegeln och så lite som möjligt i kylskåpet.
Jag är inte sjukligt smal om man ska gå efter bmi och andel kroppsfett (ja, jag har räknat efter några gånger). Men å andra sidan är jag inte så väldigt långt ifrån gränsen för undervikt enligt mitt bmi. Jag vill helst inte komma närmare gränsen.
Nu är målet att sluta vara dum i huvudet. Jag ska äta efter vad min kropp behöver, inte efter hur synliga mina nyckelben är. Den här perioden ska härmed raseras och muras in, så jag inte råkar snubbla dit igen.
Det är tungt att mura.
