inatt innan jag skulle sova tänkte jag på när jag sov hos niclas första gången. så vänder jag mig om, och han ligger där!!! bredvid!!! igen!!!

:heart:

OK igår kände jag att bägar’n rann över.

För det första så har jag jävligt svårt för när människor sitter och uttalar sig om saker de inte har någon aning om. Om det så gäller en maträtt som tydligen smakar si och så, fast personen i fråga aldrig ätit den, eller så handlar det om hur tjejer i allmänhet är fast jag sitter där och inte alls känner igen mig i personens beskrivning av detta kön. Det är så fruktansvärt irriterande.

För det andra har jag jävligt svårt för när människor sitter och uttalar sig som om deras åsikt är den enda. Den enda rätta, den enda värd att tyckas, den enda tillåtna. Tycker du inte som personen är du dum i huvudet och hör sedan. Det är så fruktansvärt irriterande. Speciellt om det gäller saker som inte har med ren fakta att göra (för om det gäller en specifik fakta om personen nu vet detta fakta så är det ju ingen snack om saken,) utan mer personliga uppfattningar och känslor.

För det tredje har jag jävligt svårt att få åsikter och erfarenheter jag inte bett om uppkastade i ansiktet på mig.

För det fjärde har jag jävligt svårt för människor som aldrig är annat än negativa. Jag har inget problem med att vara negativ, men jag försöker att vara positivt inställd i det längsta. Är man ständigt negativ kanske det är dags att fundera över sin livssituation, istället för att försöka smitta sin negativitet på resten av världen så alla andra har det lika jävligt som en själv.

Dessa fyra kombinerat är en jävla dödscoctail.

Igår kände jag att näe, nu får det fanimej vara nog. Jag tänker inte sitta här och lapa i mig mer skit längre.

Jag har en bekant som undrar varför tjejers förhållanden är en sån öm jävla tå. Jag förstod inte vad han menade först, vadå öm tå? Mitt och Niclas förhållande är ingen öm tå? trodde jag. Tills han bestämde sig för att systematiskt trampa, stampa, stämpla den här tån. Och nu han har mage att undra varför min förhållandetå är så jävla öm?

För att ge lite bakgrundshistoria kan jag berätta att den här tåtrampande personen inte har någon aning om hur mitt och Niclas förhållande är. Han har aldrig träffat Niclas, och känner väl knappt mig heller för den delen. Ändå kan han sitta och racka ner på vårt förhållande, och på Niclas. Niclas är tydligen jävligt svartsjuk, han har ett skitliv och har tydligen just skaffat sig ett jävla skitjobb. Sedan tycker han att jag är ett jävla mähä som håller Niclas om ryggen????? Jag brukar hålla dem jag älskar om ryggen. Just därför att jag älskar dem. Varför skulle jag älska någon som jag inte håller med eller har ork att försvara? Varför skulle jag inte försvara Niclas när någon som inte har en jävla aning om vem han är eller vad han gör sitter och uttalar sig om detta i alla fall? Jag vet inte hur ni beter er med era vänner och med er familj, men för mig är dem jävligt känsliga tår att trampa på om du gör det med spikskor.

Jag och Niclas ska ju flytta ihop. Jag ska flytta hemifrån. Jag är överlycklig över detta, och jag förväntar mig att alla i min omgivning är det samma. Just därför att det här är ett stort, viktigt steg i mitt liv. Jag ska nu klara mig själv och jag ska bo tillsammans med den jag älskar. Varför kan man inte glädjas med mig, eller i alla fall hålla sin jävla avundsjuka (för jag förstår inte vad det annars är) för sig själv? Men det här steget är inget jag ska vara glad över, tydligen, för den här bekanta sitter och uttalar sig inget annat än negativt. Det är dyrt med mat (va? trodde den var gratis?), jävligt svårt att bo tillsammans med någon (man måste tydligen kompromissa?) och det här steget jag nu är redo att ta kommer tydligen inte bli annat än ett steg nedåt i helvetestrappan för mig. Jag vet inte hur puckad jag framstår i andras ögon, uppenbarligen ganska rejält jävla puckad, och den här bloggen gör väl inte saken bättre. Men hursomhelst, hur kan man sitta och anta att jag inte förstår vad det innebär att bo för sig själv? Jag är 20 år, inte 5. Det är fruktansvärt irriterande när någon kan sitta och anta att jag inte vet vad det innebär att bo ensam när denne någon inte har någon aning om hur min nuvarande boendesituation ser ut. Det spelar ingen roll om jag betalar här hemma, städar, diskar, köper mat, osv. Sitt inte och tala om för mig vad jag kommer bli tvungen att göra när jag tar steget ut ur min mammas famn, om du inte vet hur jag har det nu i famnen på min, underbara skall sägas, mor.

Jag kommer säkerligen bli förvånad över hur jobbigt och dyrt det är att bo i egen lägenhet, men det är liksom lite det som är hela grejen med att ta det här steget. Det är väl liksom det alla steg i livet syftar till.

Om du nu har sån stor livserfarenhet så är det jättebra för dig, jag unnar dig verkligen det. Men bara för att du har viss erfarenhet, betyder inte det att jag inte har det. Jag har antagligen inte samma erfarenheter som du, men det betyder inte att dina erfarenheter är mer rätta eller bättre än mina. Mitt liv är mitt liv, ditt liv är ditt liv. Bara för att du har varit med om vissa saker i ditt liv, behöver inte erfarenheterna från de händelserna passa in på mitt liv. Jag skulle tro att skaffa sig EGNA erfarenheter i livet är något av det viktigaste. Det är det som gör mig till mig, och dig till dig.

Enda gången man får sitta och racka ner på någons partner och förhållande är när personen blivit sviken för hundrafemtioelfte gången och sitter och gråter över vilket jävla fittas den där nedrans partnern är. DÅ är det läge att ta fram det tunga skitsnacksartelleriet, INTE annars. SPECIELLT INTE om du aldrig träffat partnern i fråga. SPECIELLT INTE om du inte har blivit tillfrågad om din syn på partnern i fråga.

Om nu Niclas är svartsjuk, låt MIG avgöra det. Låt mig bedöma vårt förhållande, låt mig avgöra om mitt val att inte se på film hemma hos den här bekanta var att inskränka mitt sociala liv för Niclas skull. Allting är inte så svart och vitt att man kan avgöra allting utifrån en ståndpunkt. Det finns gråzoner, det finns känslor, det finns tidigare felsteg, att beakta.

Om nu Niclas liv och arbete suger, låt HONOM avgöra det. Ärligt talat så skiter jag i andras åsikter om Niclas arbete. Det är knappt så mina åsikter spelar någon roll angående Niclas jobb. Det är HANS jobb, det är HANS liv. Att någon dessutom har mage att säga till mig att hans liv suger, när denne vet att jag är en del av Niclas liv, förstår jag inte.

Hur kan man tro att man har en vänskap att bygga på om man säger sådana saker om mig och dem jag älskar?

Har jag fel som är upprörd eller?

Vad tycker ni? Ska jag byta *stil* till nåt lite mer ungdomligt, rentav barnsligt, så Kinakillen känner sig gubbsjuk när vi flyttar ihop? En del verkar ju gilla när kvinnfolken spelar lite på det där med ålder. Ni vet skolflickeutstyrslar och suga på “klubbor”. Liksom tänker mig när vi ligger mellan våra “hångeltrasiga lakan” så kommer man ba “… alltså. det här blev ju…  nä. men… ja. godnatt?”

Herregud nä kommer väl bli anmäld. Olaga mansberörande. Kanske skulle bli lite mer 40′s 50′s gal istället.

Alltså dock innebär ju det att jag nog får sluta plugga såna nördiga grejer och ba vara hemma och sticka istället. Baka. Använda läggningsvätska. OCH för guds skull, VINTAGESTRUMPBYXOR. VIKTIGT!!! Hur orkar folk? Alltså du får ha fina femtiotalsklänningar och fina frisyrer UTAN att pryda hela ditt liv i allt som hör femtiotalet till. Ingen fattar? OK ska sluta

hejdå

Ps. Nån som vill köpa den rosa klänningen förresten? Inser att det är flera rosa. Den sista klänningen, den sista bilden syftar jag på! Innan jag köpte den hade den sina lappar kvar, alltså OANVÄND från 50-talet!!! Skitfin är den, fast lite för stor för mej. Vill dock påpeka att svart bh under (som jag har på bilden) inte är så fint. En fin tyllkjol under gör den en stor tjänst dock!

Ps. 2. obs har ej frågat killen på bilden om lov tänker ej göra det heller! *hård* men kolla klänningen på samma bild. DET ÄR FAN DET FINASTE JAG ÄGER. dansade sönder den. hehe *fet* Ds. TVÅÅÅ.

Blir så glad varje gång jag kollar min bloggmail! Fyfan vad jag tycker om er som tar er tid att maila, det är så himla mysigt! Kanske borde börja maila mina favvobloggar också, det kan inte bara vara jag som tycker om det.

Ok. Helgen da:

Fredagens tenta gick helt OK tror jag. Med tanke på att jag började plugga dagen innan kan jag vara riktigt nöjd. Fattar inte varför jag fortsätter att skjuta upp saker och ting på detta sätt. Blir så arg på mig själv varje gång, och det där jävla ögat börjar ju rycka för ingenting. Orkar inte med att inte se nåt i en vecka, så nästa gång jag ska plugga tidigare. ögonmusklerna ska va så slappa att jag inte ens har öppna ögon!!!!!!

I lördags tog Kinakillen examen. Han var görtjusig. Typ skräddarsydd kostym å acneskor. Man ba: my thumbs iz up. Innan det sprang jag runt på stan i en hysterisk jakt efter en anständig klänning. Hittade den dårå, men till ett lite högre pris än jag tänkt. SÅ fin dock. Efter examenshögtiden (Kinakillen fick ett glasäpple!!!!) var jag på sittning. HERREGUD vad jag blev full. HERREGUD, alltså. Åtta öl blev det. Är fan tillbaka på mina gamla nivåer nu!!!! anyway, grymt vare! grymt var det att vakna också, hehe, så gött. Var inne på badrummet och försökte hulka men inte fan gick det. Hatar att jag hatar att spy. Tänk vad jälla lätt och gött det vore om man älskade det?

Klänningen:

Fram.

Bak.

Haha döpte nästan bilderna till frammus och bakmus. Ångrade mig i sista stund dock!!!

Haha vet inte ens varför jag visar öpp den såhär. Ser ju råtrist ut??? Den är nog rätt last season oxå, men det är ju jag med. EN VA JU’NTe FÖDD IGÅR!! Vill bara påpeka. Den är svart. Men detaljerna syntes inte så bra så jag våldtog bilderna lite.

Jaha. Min filmiska föreställning har redan blivit krossad [Dagen jag väntat på i fem veckor]. Vi kommer inte alls stanna jorden från en tågperrong, för Kinakillen anländer per buss. Kollade vädret Moa, smhi förutspår sol. Men det vet man ju hur tillförlitliga dom där jävlarna är. Jag förutspår därför snö.

Förövrigt. Veckan:

Måndag: Sprang min första mil i livet (54 minuter) + Styrketräning

Tisdag: Powerwalk (54 minuter)

Onsdag: Styrkebanan på Skutberget (5 kilometersbana med tusen stationer)

Torsdag: Powerwalk (73 minuter) + Styrketräning

Åh, hörrni. Det pirrar i magen. Det är lite svårt att somna om kvällarna. Jag är lite rastlös. Jag längtar och kan knappt vänta. Det är så kort tid kvar nu. Om fyra dagar kommer Kinakillen hem. Blir Niclas igen. Fem veckor utan den person jag tycker om allra mest går mot sitt slut.

Så mycket men samtidigt så lite har hänt på den här tiden. Vad är egentligen fem veckor? Spelar dom någon roll?

Jag vet att jag glorifierar vårt möte på tågstationen på fredag. Jag föreställer mig det filmiskt. Han går av tåget, vi får syn på varandra, jag börjar gråta, han släpper väskorna och vi börjar springa mot varandra. Jag bär högklackat och en fin klänning jag inte ens har i garderoben. Han tar mig i sin famn, lyfter upp mig och resten av tågperrongen stannar av. Allt kretsar kring oss. Han snurrar mig ett varv,  sätter ned mig på backen och vi tittar varandra i ögonen. Skrattar till, jag sätter händerna kring hans ansikte och sedan kysser vi varandra. Sen går vi hand i hand till hans familj som också är där och väntar på honom. Dom kramas och sen åker vi hem. Konverserandes, skrattandes och väldigt glada allihop.

Väl ensamna kommer vi ligga på Niclas säng. Kanske på täcket, kanske under. Tittandes djupt in i varandras ögon, jag kommer fälla dom där tårarna igen. Äntligen är du hemma. Äntligen.

I verkligheten kommer han vara svettig, trött, hungrig och grinig. Jag kommer antagligen börja gråta, men det kommer inte bli dom där romantiska tårarna. Det kommer bli dom där jobbiga tårarna som jag försöker kväva och trycka undan för att jag inte vill se ut som ett fån bland familj och okända tågresenärer. När vi kramas, för det kommer vi nog göra tror jag, kommer mitt ena ögonbryn smetas ut, men jag har ingen spegel med mig. Kommer se förjävlig ut trots att dom andra påstår att det är okej. Du är fin. Det är jag alltså inte.

Sen åker vi hem i bilen. Ganska tysta, för ingen vet vad som skall sägas. Vart man ska börja, vart man ska sluta.

Väl ensamna kommer Niclas gå in i duschen, panikäta något och sedan somna. Snarka och fortfarande befinna sig i Kina mentalt. Jag kommer ligga bredvid i Sverige med mina filmiska föreställningar och försöka kväva min besvikelse.

Varför kan det aldrig vara som på film?

saknarej!!!

har varit och ätit hos mina svärföräldrar idag. utan niclas. det var inte alls konstigt. bara gött.

sen kom frida. drack vin. sen kom kiki. drack vin. spelade twister. drack vin.

nu är det ensamt, fast dom sover i rummet intill. niclas jag saknar dig.

Helen kom hit. Drack lite vin. Hade det göddigt. Sen kom Jessica. Drack lite vin. Åt melon och popcorn. Drack lite vin. Snusade. Hade det gött. Göddiga brudar. Skulle ligga dom om jag var du. Asså umgåz med singlar men känner mig inte borttappad. Helt fint. LIGGA! Eller lugga. Klippte nån centimeter eller fem förut. Göddigt.

kissade när bilden togs (obs det var jag som fotade. eller. hehe)

poserade bara för den här bilden. gjorde egentligen inte så mycket annat.

*torrläpp*

*seriös*

Saknar Niclas nåt enormt. Vill kramas. Mysa. Brösthår. Ligga. Snusa Le Male.

Herra.