Någon som vill ha lite updates om huden? Inte? Okej:

Efter att det började svida utav helvete kring ögonen, och jag flagnade som efter nån herpessemester i Bulgarien, bestämde jag mig för en liten paus från Differin i några dagar. Vi behövde komma i från varandra en stund. Du vet hur det är? Ja precis, det kan bli lite mycket ibland. Man vill liksom bara ha tid för sig själv ibland. No hard feelings liksom, men lite space tack. Efter att jag fått andas i två dagar återförenades min finniga panna och Differin. Morgonen efter var mitt högra öga helt uppsvullet. Trodde jag var råtrött när jag vaknade, kunde ju knappt se nåt. Svullnaden gick ned efter nån timme, så på kvällen fick Differin möta finniga pannan igen. Morgonen efter var båda ögonen svullna. Mailade min läkare *hitech*. Han ringde och skrev ut en ögonsalva med lite kortison i för att få ned svullnaden och klådan.

Propyless är den enda krämen jag kan återfukta ansiktet med utan att skrika hora, fitta, böganus etc etc. Det är lite synd, för jag har upptäckt att min hud inte nöjer sig med den fukten. Blir torr, stram och fnasig.

Mamma är väldigt upprörd. Hon tycker inte att det är en bra att lösa problemet med ögonen med en annan kräm, när det uppenbarligen är kräm ett som är problemet. Jag håller ju med egentligen, men jag orkar inte kräva att få byta kräm till något annat, för att säkert få möta biverkningar igen. Jag tänker att om jag bara står ut lite till med Differin, så kanske det vänder snart.

Grejer mitt fejs blir utsatt för:

Det hårda laget. 1. Propyless 2. Differin 3. Stioxyl 4. Ficortril

Det mjuka laget 1. Vichy 3i1 2. Tea tree face mask 3. Vichy norma derm nuit 4. Tea tree blemish gel 5. Vichy normaderm rengöringsgel 6. Vichy aqualia thermal light

Går ingenstans utan flottkittet: 1. Mineralpuder från Lumene 2. Eazy cover concealer Make Up Store 3. Touche Magique concealer Loreal 4. Blotting tissues The Body Shop

Tänkte ha med en osminkad bild men nä, klarar knappt av att kolla på dom bilderna ens i min ensamhet.

Jag läste Marie Plosjös artikel på Newsmill för några veckor sedan. Artikeln handlar om våldtäkter och rätten till den egna kroppen. Har du inte läst artikeln tycker jag att du ska göra det. Plosjö beskriver hur hon har blivit misstrodd efter att hon blivit våldtagen av en nära vän. Jag visste inte när jag läste artikeln att Marie Plosjös vän som våldtog henne var Bingo Rimér, men det vet jag nu efter att Katrin Zytomierska har skrivit ett försvarsinlägg för sin käresta. “Sanningen om Marie Plosjös utspel”, som Katrin skriver.

Jag fattar att Katrin Zytomierska väljer att tro på sin kille. Det är väl om inte annat av ren självbevarelsedrift. Men det är knappt så jag orkar läsa Katrins inlägg för jag tycker det är så vidrigt skrivet. Hennes inlägg handlar inte om att lyfta fram fakta eller att försvara Bingo Rimer. Det handlar om att smutskasta Marie Plosjö, alla våldtäktsoffer med henne och Plosjös familj. Det handlar om att skuldbelägga våldtäktsoffret, inte våldtäktsmannen.

Katrin Zytomierska tror självklart inte att Bingo Rimér är skyldig. Hon bevisar detta genom att beskriva Bingos och Marie Plosjös tidigare sexuella kontakter. Det började med massage, och gick över till sex. “Detta blir även starten på en liten ”kärleksrelation”. Marie kommer ofta hem till Bingo och har sex. Ofta mitt på dagen alltid nykter. Marie dricker aldrig och Bingo har aldrig träffat en kåtare tjej.” Katrin skriver även att Plosjö är en “översexuell hynda som vill spela in porrfilm”, och att detta inte stämmer överrens med vad Plosjö vill utge sig för att vara i sin blogg. Att ha en blogg är tydligen synonymt med att följa verkligheten till 100%. Bara så ni vet då: Jag går inte runt naken annat än hemma, dessutom är jag ganska blyg. Så, nu vet ni, förlåt att jag försökte utge mig för att vara någon annan.

Hurvida Plosjös sexuella begär eller hennes lust att spela in porrfilm har med våldtäkten att göra förstår jag inte riktigt. Ännu en gång är det offret som är den verkliga boven. Herregud, Plosjö är ju en översexuell hynda, hon bad ju om det! Nä, det gjorde hon inte. Jag förstår ärligt talat inte hur den här synen på våldtäktsoffrena fortfarande kan genomsyra samhället. Det spelar fortfarande roll hur du var klädd, hur full du var och vart du vistades innan/när våldtäkten ägde rum. Ett nej är tydligen inte alltid ett nej. Håll fast hyndan om hon försöker göra motstånd. För när en översexuell hynda säger nej, betyder detta egentligen ja, och då är det bara att fullfölja samlaget. Hon har velat förut, då vill hon jämt.

Efter att jag läste Marie Plosjös artikel på Newsmill blev jag såklart upprörd, men också glad. Kände mig stärkt av att någon i hennes position vågade tala ut om vad hon faktiskt varit med om. Här har vi en kvinna med silikon i tuttarna, som har vikt ut sig och visat upp sin kropp för omvärlden. Med tanke på att en kort kjol kan spela in på hurvida en våldtagen tjej kommer bli tagen på allvar eller inte, kan inte Plosjö haft det speciellt lätt med sina utvik i ryggen. Därför blev jag ännu gladare när jag såg att Plosjö talat om sina upplevelser i Aftonbladet.

Liksom det är mitt val att hålla NAKENFREDAG här på bloggen, är det mitt val vilka jag ska ha sex med. Man har alltid rätt till att bli tagen på allvar, hur avklädd man än varit i sitt liv. Ett nej är alltid ett nej, även om det kommer ur en porrstjärnas mun.

Än en gång. Jag förstår att man försvarar sin kille, eller sin vän. Men jag blir så trött på detta “Bingo är ingen våldtäktsman. Jag har kännt honom i 9 år.” Faktum är ju att större delen av de våldtäkter som anmäls har ägt rum i offret/gräningsmannens bostad, och det är inte alls ovanligt att dessa parter känner/är bekanta med varandra. Det spelar ingen roll om du har känt killen så eller så länge. Om vi utgår ifrån att Marie Plosjö talar sanning är hon tyvärr ett exempel på att någon man litar på inte alltid förtjänar ens förtroende.

Jag blir även trött på att de våldtagna kvinnorna förväntas bete sig exakt likadant. Har du inte skrikit tills dina stämband gått sönder, sparkats, slagits, bitis, när våldtäkten ägde rum, har du heller inte visat att du inte ville nog mycket. Om du har sex med flera olika män efter att du har blivit våldtagen, så har du inte blivit våldtagen. Ställer du upp på nakenbilder efter att du blivit våldtagen, så har du inte blivit våldtagen. För vilken våldtagen kvinna gör så?

Ja du, Katrin. Tydligen är dessa våldtagna kvinnor människor som alla oss andra. De reagerar olika på chock, hanterar trauman olika och de går vidare på olika sätt.

Detta ständiga en våldtagen kvinna är si och så gör mig så trött, och jag förstår att så många bli misstrodda såfort dom hamnat utanför denna uppritade mall för hur en våldtagen kvinna är. Har vi verkligen såna här mallar för andra brottsoffer?

Katrin avslutar sitt blogginlägg med att beskylla Marie Plosjö för de oskyldigt dömda män som sitter fängslade i Sverige för våldtäkter dom inte begått. Hon menar också att det även är Marie Plosjös fel att våldtagna kvinnor inte blir tagna på allvar av vårt rättsystem.

Jag avslutar härmed mitt blogginlägg med att säga att Katrin Zytomierska har en del i att skyldiga våldtäktsmän går fria i vårt land. Det är nämligen tack vare personer som Katrin Zytomierska som vi ifrågasätter offren, och inte gärningsmännen.

En översexuell hynda kan tydligen aldrig bli våldtagen.

Andra bloggar om: våldtäkt, våldtäktsoffer, brottsoffer

Dömd sexbrottsling hängs ut på flygblad. Grannarna tittar och han vågar knappt gå ut. Han förstår det, och jag förstår det. Hade jag vetat, hade jag också tittat. Äcklats och blivit förbannad.

Som sexbrottsling verkar en gång dömd för alltid dömd gälla. Jag tänker på diskussionen som var uppe för ett tag sedan, jag undrar om det inte var Aftonbladet som stod för den, om en slags varningssite som upptäckts i Sverige? På denna varningssite hängs sexbrottslingar ut. Detta finns också, föga förvånande, i USA.

Kriminellt.com hänger ut just sexbrottslingar. Eller publicerar, kanske jag ska säga för att vara lite mer objektiv. Men det är svårt att hålla sig objektiv i detta. Åt båda håll. “Folk” motiverar sådana här siter med att påstå att dom har rätt att veta. Bor jag i ett barnvänligt bostadsområde med min familj och mina kids har jag rätt att veta om Gunnar som flyttar in i huset bredvid har förgripit sig på någon. Eller?

Är man inte oskyldig tills motsatsen är bevisad? Jag förstår att om man är en redan dömd sexbrottsling så har motsatsen blivit bevisad en gång. Men om man nu har suttit av sitt straff och förväntas av rättsamhället att kunna finnas ute i samhället igen, så måste man väl gå tillbaka till oskyldighets-stadiet igen? Som alla oss andra? Jag förstår att det är sjukt att jämföra sexbrott med snatteri, men låt oss leka med tanken att alla affärer går ihop i ett gemensamt projekt. Projektet resulterar i en varningssite där snattare hängs ut och portas från affärerna. Bra för affärerna, dåligt för snattaren. Inte för att snattaren inte får snatta (varesig det är ett sjukligt behov eller bara ett sug efter en daim), utan för att snattaren för alltid är dömd att vara just en snattare och inget annat.

Litar man inte lite lite på rättssamhället om man måste ta lagen i egna händer? Vad ska vi med fängelser och rätsspsyk till om vi ändå inte litar på deras resultat och bedömningar om vem som är frisk nog att släppas ut bland oss andra i samhället igen?

Å andra sidan känner jag att sexbrott är ett av de värsta brotten. Speciellt om barn är inblandade. En sexbrottsling tar över rätten till offrets kropp, och smutsar ned den (inte sällan för resten av offrets liv). Ett rättvist straff för att skada någon för resten av dens liv torde väl vara ett livstidsstraff i gengäld. Eller? Om man nu tycker det så undrar jag varför våldtäktsmän får fängelsestraff på några ynka år? När deras pissigt korta straff är avsuttet så skall vi medborgare ta hand om påföljderna?

Har man verkligen rätt att veta allt om alla?

Var och fikade med Bäste-H (det är ditt nya smekis!!!!) igår. Gårdagens ord var: B-laget. *tillhör*

Eftersom att det är juli 2009 (hehe skrev typ 2010 först, litte borta!) nu (var tvungen att kontrollera månad och år en ytterligare gång) så har min almanack tagit slut. Egentligen är det väldigt slut på mitt konto också, men jag är en såndär person som blir psykiskt instabil av att inte ha en almanack. Det finns en viss typ av människor som blir det. Jag skulle inte kalla dom kontrollfreaks eller pedanter. Skulle snarare kalla dem för… ängsliga. Jag tillhör alltså den här gruppen av ängsliga människor.

Den här gruppen tappar gärna inte kontrollen över veckans händelser och göranden. Att inte veta i förväg och i efterhand vad som egentligen ska göras och vad som har hänt gör dem lite ängsliga (obs! det här gäller inte minnesluckor som man skapar med sprit. Såna luckor mottages likzom tacksamt!) .

Kolla vad fin min gamla almanack var. Hello Kitty. Typ mer filofax vs. Mina vänner-bok egentligen. Så himla bra. Tjusig! Flott! Rar! *niotillfemdröm*

helt fin insida. trendig tjej.  *äter*
gamle trotjänarn kittyalmanackyn

Hursomhelst. För att jag ska bli sånär människa igen köpte jag en ny almanack igår. Åh, jag älskar att göra det. Brukar se fram emot det några månader innan den gamla almanackan tar slut. Fantiserar om hur fin den nya kommer vara och hur mysigt texturerade papprena i den kommer vara efter några månaders ivrigt skrivande.

99 kronor:

nya slaven (obs skrev med blyerts så jag kunde sudda innan bilden togs. vill inte att ni ska läsa.)

Var helt nöjd. Tills jag hittade det bästa ever. MSN messenger-sidorna. Vad ska jag göra med dem? Skriva in mina kontakter? Chatta? Gå tillbaka till det manuella, analoga livet?

Är redo för strömavbrott, datorkraschar och irl-chatt.

Bring it.

Nu är det slut på inlägget om almanackor. Hejdå.

Ja just det. Jag pratade i telefon med min hemliga vän A i fredags. Skickade ett sms till H (hemlig!!!!) innan och skrev att “jag jobbar på fyllan, klart jag har kul.” H & A ba “- Vad arbetar du med?” Jag ba “- Men åååhhhhh”

Var så jävla packad så vad vi sa i övrigt är typ borta. Vad sa vi tro?

Alkoholdagboken Midsommarafton (lite vag, minns inte riktigt):

1. 1 glas rosévin
2. 1 nubbe
3. 8 öl
4. 1 cider

good morning terrorism är min förra blogg. Det här är ett inlägg därifrån.

Hade redovisning igår. Skulle visa upp det jag gjort i den sista examinationsuppgiften. Uppgiften var att tillverka en bok under temat “Tecken som tyder på vem jag är”. Jag gjorde en Bokhäst.
Vi är runt 30 personer i klassen. Min tur att redovisa var bland dom 5 sista. Tyckte att det kändes helt OK innan. Ända tills jag tar stegen upp i mitten av rummet, tar upp min Bokhäst och ska börja prata känns det helt OK. Jag är stolt över mitt arbete, faktiskt ganska nöjd. Jag vet nästan precis varför jag gjorde Bokhästen och hur jag tänkte. Hur den är kopplad till mig. Vilka bakslag jag hade och idéer om hur jag hade kunnat gjort istället. Jag vet vad jag ska säga. Jag ska berätta om mitt arbete för dom andra… men halsen bara stockar sig. Benen darrar. Huden blossar. Stämbanden slingrar sig undan.
Står där som ett fån. Försöker andas djupt. Slappna av. Försöker tänka positivt. Titta på mina uppmuntrande vänner. Lyssna på lärarnas frågor och besvara dem efter bästa förmåga. Jag har ju svaren -men dom kommer inte ut som jag vill.
Jag kommer verkligen inte över mina olustiga känslor kopplade till att stå inför en stor grupp människor och prata.

I trean på gymnasiet hade vi Nationella prov i Svenska B. En del var muntlig. Temat var “Drömmar”. Man skulle prata i ungefär 10 minuter inför några personer ur klassen. Min lärare satt med ett tidtagarur för att kolla att hennes elever höll måttet. Jag höll inte måttet. Faktum är att jag inte gjorde uppgiften alls. Det var inte det att jag inte försökte skriva ihop en text att tala om inför mina klasskamrater. Jag försökte mig även på tanken att improvisera fram något väl inför gruppen (men jag la ned den tanken ganska snart). Det gick verkligen inte.
Jag pratade med min lärare om det. Jag började nästan gråta under samtalet och försökte förklara för henne att jag verkligen inte kunde. Hon menade att jag skulle sänka mitt betyg om jag inte gjorde den muntliga delen. Jag fortsatte försöka förklara att jag verkligen inte vågade, det var ingen lathet det hela handlade om. Då kom det, dom magiska orden: “Men det är väl inte så farligt. Det är ju bara dina klasskompisar som ska lyssna?”
Då gav jag upp.

Blir så ledsen på människor som bagatelliserar min nervositet. Det låter “Men det är väl inte så farligt.“, “Jag hade inte ens tränat innan, improviserade lite bara. Det är inte så noga. Säg något bara!“, “Jag förstår precis hur du känner, jag var också nervös innan.” eller “Men du känner ju dom, det är lugnt. Det är ingen som skrattar.”
Den bästa är nästan “Men ärligt, vad är det värsta som kan hända?”

Det är jättekul att du kan stå inför en stor grupp och prata obehindrat. Tro mig, ingen är mer avundsjuk än jag. Men det är faktiskt en verklig obehagskänsla som infinner sig när jag ska göra sådana här saker. Som i höstas i den förra kursen när vi hade en muntlig examination. När jag först fick höra att det skulle ske muntligt knöt det sig i magen och jag var redo att hoppa av kursen. Slingra mig ur nervositetens grepp. Jag visste hur det skulle sluta: jag skulle göra ett tappert försök att träna på vad jag skulle säga, ha stödord, tappert kolla ut över klassen, andas djupt, tänka sig alla i rummet nakna och allt det där som dom säger att man ska göra. Men mycket riktigt, inget hjälpte. Sov knappt nätterna innan. När jag väl skulle prata darrade jag som ett asplöv. Rösten stockade sig. Ansiktet blossade.
Jag började, helt ärligt, nästan gråta.

Dom säger att man blir bättre på att prata inför grupper med tiden. Ju fler gånger man gör det desto bättre går det.
Jag brukar tänka på det när sådana tillfällen närmar sig. Om jag bara gör det här nu så går det lättare nästa gång.
Men det går ju aldrig lättare nästa gång.
Jag är trött på att svälja gråten när dom andra applåderar artigt efter mina stockande framföranden.
När fan vänder det?