Ni kanske tycker att det är synd när jag rycker saker ur sin kontext. Men dessa frågor är i sina *egna* sammanhang väldigt intressanta. Och jag har lite frågor kring dessa frågor. Jag undrar. Kan inte riktigt besluta mig om vad jag tycker eller känner. Mina frågor är genuina och inte uppnosiga, så delta efter bästa trevliga förmåga tack! Vi tar två citat från Feministiskt initiativs valplattform 2010 tycker jag, och diskuterar dessa:

Citat ett:

“40-timmarsveckan förutsätter ett samhälle där kvinnor jobbar deltid för att ta hand om hem, barn och gamla.”

Detta citat är ju hämtat från delen om arbetstidsförkortning. Det vet ni som har läst partiets valplattform. Ni som vill ha lite sammanhang kan ju läsa mer, men det funkar att diskutera endast utifrån detta citat också tycker jag.

Vi kan bara tjäna på att förkorta arbetsdagarna menar F!. Jag skulle inte tacka nej till att jobba mindre men tjäna lika mycket. Frågan är bara hur det bekostas? Hur ska det privata företaget bekosta en sådan omställning? Hur ska dom statligt ägda företagen betala det? Skattepengar?

Sen är det ju fint om fler kan bli anställda, men rent praktiskt, hur funkar det? Jag tänker mig t ex en klädaffär med dagens öppettider, 10-19 sådär. Säg att man jobbar två personer per dag. Ena personen tar förmiddagen, andra personen tar eftermiddagen. Vad ska den tredje personen ta? Några timmar här, några timmar där? Hur funkar sånt?

Och är det verkligen så att 40-timmarsveckan förutsätter att kvinnor jobbar deltid? Är det verkligen så idag?

Citat två:

“Lagstifta om att minst 40 procent av styrelseledamöterna i de börsnoterade företagen ska vara kvinnor respektive män.”

Jag är själv jäkligt kluven inför könskvotering. Jag tycker inte att det är så gött att stifta någonting utifrån kön. Det är lite fel fokus i min bok. Jag inser ju naturligtvis att fokus idag ligger mycket kring kön, och det är överallt. Men flyttar man verkligen fokus från könet genom att lagstifta på detta sätt? Lagar formade efter vilket kön man tillhör? Förändrar man verkligen grundproblemet – eller försöker man åtgärda symptomen istället för “sjukdomen”? Visst, man kan säga att männen i styrelserna idag är inkvoterade p g a sitt kön. Men då skall man komma ihåg att den könskvoteringen inte är en påtvingad sådan.

Hur tas man emot som kvinna eller man när man får ta plats (genom lagstiftad kvotering) i t ex en styrelse?

Jag kan känna lite att det kanske inte skulle kännas så skönt att inte bli invald på grund av mitt kön – och tvärtom.

Ska vi ha könskvotering på universitetsutbildningar också? Tyvärr är det ju så att killar oftast har lägre betyg från gymnasiet, och kanske inte kan ta sig in på kvinnodominerade linjer, t ex. utbildning till sjuksköterska eller vad finns det mer, psykolog? Ska vi kvotera in killarna där ändå – trots lägre meriter?

Man kan ju bli lite skeptisk. Men vi har ju exemplet Norge där kvoteringen sägs gå jättebra. Varför skulle det inte funka i Sverige?

Mångfald tror ju jag alltid är bra. Ålder, religion, kön, sexualitet, ursprung, etc etc (det är lustigt det dära etc etc när man radar upp sånt här, men det kan vi diskutera en annan gång) tror i alla fall jag alltid bidrar till en mer nyanserad bild och t ex. arbetsmiljö. Nyanserat = bra.

Grundfrågan är dock – vad förändras? Vilka kön som sitter i styrelserna, javisst. Men tankarna där bakom då?

Snälla, säg att det här är ett skämt? Praktikantens redigering? Fanart av nån 12-åring? Ni som är blinda: Kolla kvinna nummer två och tre från vänster. Ansiktet. ANSIKTET!!!!!! Vart tog dom snygga kvinnorna vägen?

Tyvärr verkar ju inte uppföljaren vara ett skämt. DEN FINNS PÅ RIKTIGT. Åh herregud jag LIDER när jag läser alla recensioner. Pax för att inte lägga ned några slantar alls på den här “filmen”.

Ja nä, gud. Jag känner verkligen att jag nedvärderar allt med mig själv, all min kunskap om allt som hör sexualitet, maskulinitet, femininitet, genus, sociala kön, normer och fyfittifan när jag bara läser OM den här filmen. Snälla, varför görs såna här filmer? Filmer som sätter hela kvinnligheten i det löjligaste av fack? Karlarna blir säkert satta i liknande fack på sin sida. Och dessa sidor! Det ska ständigt tryckas på – kvinna och man = olika! OLIKA. Fyfan vad olika vi är varandra. Eller!

Nä jag ska inte recensera den här filmen innan jag har sett den, och chansen är rätt stor att jag inte ser den alls. Men jag tycker att det är så jävla synd att man tar karaktärerna från den faktiskt helt fantastiska serien och totalt slaktar dem. Dessa intelligenta fyra kvinnor med olika bakgrund och värderingar som får vara precis så som dom är i serien reduceras i filmerna till platt yta – och vi tittare med dem. Karaktärerna som i och med serien behandlar relationer och annat som hör livet till blir i filmen endast bärare av skor, mode och uttryck för konsumtion. Filmen är vad jag förstår riktad till kvinnor – och vad  fan hände på vägen? Gillar vi kvinnor verkligen att se en film endast pga kläderna som karaktären i den bär? Är det vad som förväntas av oss? Oh girls. Jag hatar att sättas i det facket där jag förväntas ha gröpt ur allt ur min skalle för att låta den fyllas med en grå oidentifierbar sörja marinerad i varumärken. Jag menar inte att det inte finns kvinnor – eller män för den delen, som inte uppskattar såna här filmer. Jag menar heller inte att dom har fel när dom uppskattar såna här filmer. Men jag hatar det som förväntas av mig i samband med den här filmens premiär – jag vill vara mycket mer än så. Mycket mer. Och det hoppas jag att fler än jag vill vara.

Puss på er.

Varför får jag alltid dåligt samvete när jag ger en del av (hushålls)arbetet till min sambo? Nu är han i köket och diskar bort den där disken som samlats på hela diskbänken sedan jag tänkte i förrgår att den här gången ÄR det faktiskt inte min tur att diska. Jag städade hela lägenheten förra veckan, fast jag lovade mig själv att jag inte skulle ta på mig hela jobbet själv. Jag tvättade bort allt i tvättkorgen förra veckan. Det är jag som har storhandlat dom senaste gångerna.

Jag vill helst passa mig för att sätta in alla sånadär tjänster på nåt slags konto som han får balansera upp för att jag ska ta vid igen, men ibland kan jag inte låta bli. Förstår att det här blir lite onyanserat, han har ju faktiskt lagat mat åt mig flera gånger. Det är inte så att han inte hjälper till liksom. Men nu är jag där och tallar igen på samvetet. ALLTID detta dåliga samvete över att dela hushållssysslorna. Fan också jag bäddar ju sängen varje dag. Diskar. Bakar. Tömmer i diskhon. Tömmer sophinken. Går ut med soporna. Bäddar rent i sängarna. Byter handdukar när händerna börjar lukta sämre efter torkning än innan tvättning. Varför har jag dåligt samvete för att han fick diska allt det där nu? Ställer jag orimliga krav? På mig själv? På honom? På vårt hushåll?

SVAMMEL. jag svamlar. och han smäller i skåp där ute.

ÅH det ÄR underbart att vara kvinna. Här kommer en fördom men hur många män i sina heteroförhållanden tror ni har egentligen haft dåligt samvete över sånthär? Eller hur många har ens tänkt på det?

Varför antar jag att det jag med lätthet kan utföra (så jävla jobbigt är det faktiskt inte att diska) är ett helvete för honom? Han har ju precis likadana förutsättningar som jag, lika goda utsikter. Han i hans mansroll och jag i min kvinnoroll. Han = inkompetent vad gäller hushållssysslor? Hon = kompetent vad gäller hushållssysslor?

Det är ganska svårt att ta av sig det där kvinnoförklädet och dom där mansbildglasögonen trots allt…

Ps. NÅDE er om ni vågar kasta smuts på min sambo nu. DET vågar ni INTE. Ds.

Det börjar kännas rätt gammalt att skämta om att feminister inte rakar sig under armarna. Som att kampen satt i hårstråna eller i hyveln. Men ibland verkar det som att vi faktiskt inte kommit längre. Jag upplever det som att vi är ganska dömande vi kvinnor. Dömande av varandra. Speciellt när det gäller våra kroppar. Inte bara dömande mot det vi ser i spegeln när vi står framför den, förhoppningsvis nakna, fan vad gött det är, öh, parentes. Vi är även dömande mot kvinnorna som omger oss och deras kroppar.

Jag upplever det i alla fall så att när en kvinna har opererat tuttarna så innebär det ofta att hon nedvärderas. Kanske inte lika ofta av män, för dom skall ju enligt schablonen tycka om det här. Och vi tjejer, ska vi enligt schablonen tycka illa om det? Det verkar nästan så. Något av det fulaste en kvinna kan göra mot sig själv, sin kropp och mot andra kvinnor… Är det skönhetsoperationer? Alltså komigen nu, ärligt talat? Har vi verkligen inte kommit längre?

Okej, jag inser ju också att jämföra: raka bort håret under armarna mot att: operera kroppen inte riktigt är samma sak. Ändå är det så himla mycket samma sak. Det är ett beslut av en kvinna angående kvinnans egna kropp. Fast är det det? Nja, vi kanske tillåter våra medsystrar att raka sig under armarna och till och med på mutti, men andra större beslut! DEM kan inte vara fattade med egna tänkta tankar bakom.

För att när det handlar om en kvinna som gör saker med sin kropp då kan man aldrig anta att hon gör det för sin egen skull. Om jag solar, sminkar, tränar, rakar, opererar, fotograferar, synliggör, vad som helst med min kvinnokropp ja då gör jag det inte för min skull. Jag gör det bara för någon annans. Det är tydligen så att vi kvinnor är för korkade, eller för smarta? för att göra saker för vår egna skull. Det måste hela tiden antas att det vi gör – det gör vi för någon annan. Omvårdande som vi är till naturen?

Det här med träningen det vet jag, för jag har själv tänkt så om andra kvinnor. Vuxna kvinnor. Varför ska du hålla på och träna sådär för? Är inte du lite gammal för att tajta till kroppen för att passa in i männens blickfång? Vem tror hon att hon är va! Ser ni? Jag antar att hon gör tränar för att vara fin för någon annan. Inte för att hon själv tycker att det är kul, eller gött, eller skönt eller energigivande. Det här med träningen vet jag också för att jag själv att stött på det där. Inte uttalat, men i underliggande toner. Jag tränar ganska mycket. Varför? För att gå ned i vikt och bli snygg så min karl inte lämnar mig? Nä, för att jag älskar den där endorfinkicken det ger och för att jag älskar att se vad min kropp faktiskt klarar av. Jag! Ro så jag får blåsor i händerna! Springa en mil! Träna på gym! Wow!

Så tänker jag tillbaka på den där nyheten jag såg om att en kvinnlig politiker skulle börja blogga på improveme.se, bland tuttbrudar och skönhetsartiklar. Jag skrev ett litet inlägg om det då, men tänkte att jag kanske var fel ute efter uteblivet gensvar. Jag tolkade det hur som helst att artikeln beskrev det som “skandal” att denna smarta och begåvade kvinna sänkte sig till dom där tuttbrudarnas nivå, började blogga på deras arena. Vadå liksom, varför? Men vadå liksom, varför inte? Varför kan den här “naturliga” kvinnan inte blogga bland dom här andra brudarna som råkar ha silikon i brösten?

FÖR DOM HÄR TUTTBRUDARNA ÄR KORKAAAADEEEEE. Dom har inget bakom pannbenet. SE på brösten, dom är männens springpojkar (?), redo att leverera manlig sexualitet det den kräver! Samtidigt som tjejerna opererade sig, opererade dom nämligen ut hjärnan.

Nääääeeeee, ärligt talat?

- Åh nej nej, det skulle jag aldrig kunna göra. Jag är STOLT över min kropp. Jag tycker om mina bröst. Dom är fina som dom är. Naturliga.

Grejen är att det verkar som att förändringar är ok så länge vi inte håller på och gör onaturliga grejer med våra kroppar – typ sprutar in kemikalier i läpparna eller lägger ett implantat framför bröstmuskeln. Det är okej att sminka sig och sådär, men hålla på att förändra kroppen mot naturens vilja… (Fast å andra sidan, det där med sminket och “fåfängan”, jag tycker Emelie sätter orden rätt bra på det här.) Det finns liksom grader i fåfängans helvete som vi kvinnor har skapat till oss själva.

Det var ett himla böljande fram och tillbaka i det här inlägget. SPÄNNANDE, vart ska det sluta!!!

Vi ska ju va så himla naturliga vi tjejer. Fast vi ska ju raka oss under armarna, mellan benen, svälja satsen, inte ha grejer mellan tänderna, bleka anus (haha), skratta när grabbarna drar sina förnedrande skämt, käka p-piller, och allt det där som gör oss så himla naturligt kvinnliga. P-piller liksom! Det är typ som den där naturliga sminkingen som någon annan i hela världen än jag säkert misslyckats med. Fattar nån hur svårt det är att vara sminkad men ändå se helt naturlig ut – som nyvaken- fast på bio-duken-fräsch. Typ så är det med oss. Vi kan inte vara naturliga kvinnor för att vara naturliga kvinnor.

Att operera in ett för kroppen främmande föremål i just kroppen är att skrika ut vad missnöjd man är med sin kvinnokropp – och vad missnöjda vi andra också borde vara med våra kvinnokroppar. Det är inte fult för att vi är missnöjda, utan för att dom där andra är missnöjda. Betraktarna. För det antas ju att allt med kvinnokroppen görs för någon annans skull. Vi kvinnor är ju för dumma för att göra det för vår egen skull. Glöm aldrig det. Inget du gör med din kropp gör du för din skull, det gör du för dom där andra. Eller hur? Du förändrar ditt utseende för någon annans skull.

Alltså:  Gårdagens sak att acceptera var att kvinnor rakar eller inte rakar sig under armarna. Skönhetsoperationer tror jag är dagens sak att acceptera att kvinnor gör. För kvinnor gör det, och dom behöver inte vara korkade för det. Och även om dom är korkade… Är det mer ok att vara korkad med naturliga bröst – då?

Hörrni, visst vill vi väl att alla kvinnor ska få plats i vårt kvinnobegrepp – stora som små, blå som gula, sminkade som osminkade, opererade som icke opererade? Alla måste väl få plats? Vi kanske skulle sluta ge dömande blickar till dom där brudarna som vi inte riktigt tycker borde få vara med i vårt kvinnobegrepp:

För om jag tänker efter så händer det inte så ofta att jag får dom där blickarna från killar. Det är inte heller till killar jag ger dom där blickarna. Vill inte vara sån men ärligt, dumma killar, vad fattar dom egentligen?  Det är ju brudarna jag dissar. Skiter väl i hur grabbarna på bussen ser ut, är det någon jag tänker illa om är det om kvinnorna omkring mig.

Och ja jag är en kass kvinna och bla bla vad hände med systerskapet? Men jag erkänner ju mina brister här för er nu. Så ni kan uppmärksamma era eventuella dåliga tankemönster ni också. Jag anser att man inte kan göra något åt sina fel och brister om man inte uppmärksammar dem först.

Försöker se mig omkring och betrakta kvinnor med lite mer kärlek i blicken och tanken. Försöker inte döma dem så hårt efter hur dom ser ut. Jag ÄR jävligt dålig på det. Antar att det bottnar i mig själv och min syn på mig själv.

Nu tycker jag att vi ska vara lite snällare mot oss själva. Inte döma våra spegelbilder, drömmar, tankar, åsikter och våra kvinnligheter så hårt. Fortsätter vi göra det kommer vi aldrig kunna acceptera kvinnorna omkring oss. Det är rätt svårt att vinna en kamp mot halva mänskligheten ensam. Kan vi inte stå enade så kommer vi heller aldrig uppnå det vi måste uppnå: jämlikhet.

Fantastiska är ni om ni orkat läsa – och ännu mer fantastiska om ni lyckas klura ut vad jag menar… Tycker ni ska läsa den här brudens inlägg också för det är typ anledningen till att jag orkade sätta ord på det här jag funderat på sen den där artikeln om tuttbloggarna och moderatledarn.

Puss på er systrar. Ni är vackra – både inuti och utanpå.

“funderar på att typ…hmm….våldta någon”

3 personer gillar.

Raden har 32 kommentarer. Först i kommentar nummer fem slutar jag fundera på om jag inte ska starta ett slags upprop mot män:

Sånt skämtar man inte om lyder kommentaren. Självklart, tänkte jag nästan skriva, är det en tjej som skriver det. Och om man får tro följande kommentarsutbyten så verkar det nästan självklart att det var en tjej som påpekade skämtets olämplighet – för killarna – med ett undantag, som deltar i diskussionen  verkar då inte ha något emot det här skämtet.

I och med hennes kommentar får hon höra från statusskaparen och en annan kille att hon tar livet för seriöst, och att det hade kunnat skämtats om mycket värre saker (ett exempel som ges: trafficking (och där förekommer det inte våldtäkt, eller vadå?)).Vidare får hon förklara varför man inte får skämta om att man funderar på att våldta någon. Hon säger att det finns dom som har blivit våldtagna, och att dessa faktiskt kan ta illa upp. Skaparen av statusraden menar då att folk inte blir mindre våldtagna bara för att vi går runt och är “deppiga” över det. Krig och mördare kan man minsann skämta om. Sedan får hon höra från en annan kille som ger sig in i kommentarerna och säger att man inte ska orka bry sig om vad folk säger – speciellt inte när dom skämtar och alla vet att det är ett skämt.

Sedan fortsätter en av dom tidigare deltagande killarna med att säga att om vi inte kan skämta om allt kan vi lika gärna dö, och att man inte ska moralpredika om “skit” som inte ens rör en själv.

Vidare fortsätter en av dom andra killarna att påpeka att man inte kan ta hänsyn till alla andra hela tiden, då skulle samhället sluta fungera rätt av. Han fortsätter “Det bara går inte att ta hänsyn till alla hela tiden, man skulle aldrig kunna säga, eller göra nått. gah..”

Hon menar då att hon ändå måste få säga vad hon tycker.

Då får hon höra att hon är bitter, och att när hon säger vad hon tycker så innebär det att hon menar att det statusradsskaparen tycker är fel.
Diskussionen fortsätter i några kommentarer till.

Satt på bussen förut och tänkte på hur sjukt det egentligen är att man inte har ensamrätt till sin egen kropp. Kroppen är ju ändå det redskap man behöver för att ta sig igenom livet, det som är behållaren för dig och din personlighet. Inte ens det redskapet ska man få styra själv över, alltid är det någon som anser sig ha rätten att inkräkta på det som bara borde vara ditt. Endast ditt. Ensamrätten till sin egna kropp är en rättighet jag tycker är rimlig att kräva. Kanske gör en långsökt passage nu men på dom här killarna verkar det inte riktigt så. Jag förstår att det blir såkallat grabbigt och att det kanske (förhoppningsvis inte) inte ligger några verkliga funderingar bakom det här skämtet om att våldta någon. Men när man kan skämta så om att beröva någon rätten till sin egen kropp – vad sänder det ut för signaler egentligen? Grabbig jargong är ingen ursäkt här tycker jag, men det tycker jag sällan att det är. Är det ens ett roligt skämt? Hur kan det då anses roligt? Jag förstår att vi alla har olika referensramar kring vad vi tycker är roligt. Men betyder det att man inte behöver visa hänsyn och respekt när man skämtar? Betyder det att jag inte uppskattar det här skämtet om att våldta någon för att jag är en bitter människa, som tar för seriöst på livet?

Dom där tjejerna och killarna som har blivit våldtagna och som kanske tar illa upp – tar dom också för seriöst på livet? Tycker inte dom heller att det här är roligt för att dom är bittra?

Jag förstår att det är viktigt att man kan prata om allt i ett samhälle. Tabun är aldrig bra. Men är att skämta om saker alltid rätt sätt att krossa tabubelagda ämnen?

Är att skämta om allt verkligen en rättighet? Varför ska man få skämta om allt, när man inte får uttrycka åsikter om allt? Får vad som helst sägas i ett skämt – just för att det är ett skämt? När är ett skämt ett skämt? När är ett skämt i så fall inte ett skämt?

Tycker du att det var ett roligt skämt?

Hihi den här mannen Stefan Jensen är verkligen smartare än mig. Det är ingen idé att jag ens försöker uttrycka vad jag anser om det han producerar. Du kommer aldrig förstå Stefan, jag vet det efter att ha läst din artikel. Läs och inse det ni också: Ligg med en feminist! Jensens guide till sex med manshaterskor via emelie.

Här skulle jag ha lagt in en bild på Stefan (eller Steffo kanske vi kan kalla honom, känns liksom att vi känner varandra nu när jag inser hur väl han känner MIG) om jag hade någon. Känner på mig att han är SNYGG! Tack för att du har upplyst mig och min vandring på livets stig. Har snubblat mig fram i totalt jävla mörker i 21 år, äntligen kan jag med nyförvunnen kunskap på denna livets stig vandra. Det är alltså SÅHÄR jag fungerar. Herregud, MITT LIV har precis börjat! TACK Steffo, och tack för att du upplyser även männen så dom vet hur dom skall ta sig an mig.

Nu tog vi verkligen ett steg framåt i utvecklingen hörrni.

Kram på er.

Alltså. Man kan inte dela upp porr som bra och dålig efter vad man själv tänder på. Man kan inte säga att porr där kvinnor förnedras är dålig porr, bara för att man själv inte gillar det. Du kan säga att du inte tänder på det, men du kan inte säga att det är dålig porr, för det är bra porr för någon annan. Porren skall delas upp och kategoriseras så mycket. Kan man inte bara kolla och onna?

Nä, det kan man inte.

Är så trött på Dirty Diaries-projektet. Är så trött på att som feminist få orden lagda i min mun. Jag behöver inget jävla statligt projekt för att onanera. Det är säkert en skitnajs film, den belyser säkert jättebra grejer, men varför kalla det feministisk porr? Måste jag ha en speciell porr som feminist? Nä, det måste jag inte. Jag har minsann klarat mig utmärkt med “tråkiga” streamade porrfilmer på redtube hittills, så jag tänker minsann fortsätta med det.

Var det nån som lyssnade på Kvällspasset (här) för ett tag sen? Två kvinner, Joanna Rytel och Ingrid Ryberg, som deltog i Dirty Diaries-projektet var med och pratade om feministisk porr och om deras bidrag.

Henrik Torehammar frågar vad som skiljer den feministiska porren från den “vanliga” porren. För det första säger dom, så är det inte en “snubbe” bakom kameran.

Krav ett är alltså att det är en kvinna som producerar. Kan någon förklara för mig varför det här är så viktigt? Måste koncentrationen hållas vid vilket kön man har? Trodde vi (feministerna, asså) var ute efter lite av motsatsen, men ok.

Sedan pratar dom om maktbalansen mellan könen, i en och samma film. Maktbalansen bör vara jämn, både man och kvinna ska vara i underläge under filmens gång. Vad menas med underläge vet jag inte riktigt, för detta redogörs inte. Men om jag bara ska anta vad som menas med underläge kan jag tänka mig vad som brukar kallas för underläge. Kanske när kvinnan suger litte kuk, blir penetrerad mycket, och är i underläge (för det är att vara i underläge när man blir penetrerad, elelr hur?).  Eller så omsluter hon honom, eller? Nä, hon är i underläge ja, penetrerrrring ja.

Den ena kvinnan som är med i diskussionen har gjort Flasher girl (om jag uppfattade det rätt) som handlar om en kvinnlig blottare. Hon “Bjuder folk på fitta i det offentliga rummet”. Hon tar patent på att äckla sig offentligt. Hon som gjorde filmen  tyckte att det var gött att få utsätta män för obehag, få känna att hon hade makt för en gångs skull. Sedan kommer diskussionen till att detta kanske kan ses som hämndfeminism, att nu ska minsann männen få känna på vad vi kvinnor har fått stå ut med så länge. Kanske det, tycker Flasher girl-tjejen, men då får dom tycka det. Hon tänker inte förklara sig, hon tänker inte utbilda män gratis, minsann.

Det är lite synd att hon inte berättar varför det var viktigt att göra den här blottarfilmen med en kvinnlig blottare. Jag förstår det nämligen inte. Jag tror att det kan vara viktigt att förklara sig när man gör en sådan film, inte minst för att inte svärta ner den redan svarta feminismen ytterligare. Om någon vet varför det är gött att utsätta män för obehag, och varför detta är en feministisk handling så får ni gärna höra av er. Jag är lite tom här.

Feministisk porr alltså. Ny vinklar, nya sätt, bryta nya tabun. Man ska bli kåt, man ska komma. Den vanliga porren är nämligen tråkig.

Hurra för feminismen, fler kvinnor bakom kamerorna!

Shit vilka steg framåt vi tar.

Läste en ganska intressant grej i Den ensamma fallosen av Anja Hirdman. Detta går att läsa under kapitel 3 Den maskulina kroppen och hårdpornografi med underrubriken Hårdpornografi och fallosbesvär:

“Fallosen är kraftfull och mäktig som symbol för maskulin sexualitet just för att den inte bara ses som en penis, utan som en metafor för auktoritet, för makt och mystik. Eller rättare sagt: fallosen är en typ av penis, den erekta, den hårda, den kraftfulla: den som ska liknas vid maskiner och vid vapen, den som “stöter” och “skjuter”.

Det här har också betydelse för hur vi lär oss tolka och förstå penisen som den ständigt aktiva parten, den penetrerande. Det är i sig intressant hur stark denna koppling är, att den och inte vaginan är den som “gör”. Den “går in” och i detta ska aktiviteten ligga medan vaginan “tar emot”. Detta förhållande skulle naturligtvis, som Sara Höjgaard Cawood påpekar, kunna förstås tvärtom, även om det är svårt att tänka helt om kring något så invant. När handen håller om ett glas ser vi handen som den “görande” och inte glaset som håller handen.

Det som omsluter skulle likaväl kunna tolkas som den “görande” parten, alltså vaginan som aktivit tar och håller penisen.”

Intressant va? Kan väl inte bara vara jag som inte tänkt på detta förut?

Låna eller köp boken, mycket intressant läsning. Har visserligen inte slukat hela än, men det är på g.

Jag läste Marie Plosjös artikel på Newsmill för några veckor sedan. Artikeln handlar om våldtäkter och rätten till den egna kroppen. Har du inte läst artikeln tycker jag att du ska göra det. Plosjö beskriver hur hon har blivit misstrodd efter att hon blivit våldtagen av en nära vän. Jag visste inte när jag läste artikeln att Marie Plosjös vän som våldtog henne var Bingo Rimér, men det vet jag nu efter att Katrin Zytomierska har skrivit ett försvarsinlägg för sin käresta. “Sanningen om Marie Plosjös utspel”, som Katrin skriver.

Jag fattar att Katrin Zytomierska väljer att tro på sin kille. Det är väl om inte annat av ren självbevarelsedrift. Men det är knappt så jag orkar läsa Katrins inlägg för jag tycker det är så vidrigt skrivet. Hennes inlägg handlar inte om att lyfta fram fakta eller att försvara Bingo Rimer. Det handlar om att smutskasta Marie Plosjö, alla våldtäktsoffer med henne och Plosjös familj. Det handlar om att skuldbelägga våldtäktsoffret, inte våldtäktsmannen.

Katrin Zytomierska tror självklart inte att Bingo Rimér är skyldig. Hon bevisar detta genom att beskriva Bingos och Marie Plosjös tidigare sexuella kontakter. Det började med massage, och gick över till sex. “Detta blir även starten på en liten ”kärleksrelation”. Marie kommer ofta hem till Bingo och har sex. Ofta mitt på dagen alltid nykter. Marie dricker aldrig och Bingo har aldrig träffat en kåtare tjej.” Katrin skriver även att Plosjö är en “översexuell hynda som vill spela in porrfilm”, och att detta inte stämmer överrens med vad Plosjö vill utge sig för att vara i sin blogg. Att ha en blogg är tydligen synonymt med att följa verkligheten till 100%. Bara så ni vet då: Jag går inte runt naken annat än hemma, dessutom är jag ganska blyg. Så, nu vet ni, förlåt att jag försökte utge mig för att vara någon annan.

Hurvida Plosjös sexuella begär eller hennes lust att spela in porrfilm har med våldtäkten att göra förstår jag inte riktigt. Ännu en gång är det offret som är den verkliga boven. Herregud, Plosjö är ju en översexuell hynda, hon bad ju om det! Nä, det gjorde hon inte. Jag förstår ärligt talat inte hur den här synen på våldtäktsoffrena fortfarande kan genomsyra samhället. Det spelar fortfarande roll hur du var klädd, hur full du var och vart du vistades innan/när våldtäkten ägde rum. Ett nej är tydligen inte alltid ett nej. Håll fast hyndan om hon försöker göra motstånd. För när en översexuell hynda säger nej, betyder detta egentligen ja, och då är det bara att fullfölja samlaget. Hon har velat förut, då vill hon jämt.

Efter att jag läste Marie Plosjös artikel på Newsmill blev jag såklart upprörd, men också glad. Kände mig stärkt av att någon i hennes position vågade tala ut om vad hon faktiskt varit med om. Här har vi en kvinna med silikon i tuttarna, som har vikt ut sig och visat upp sin kropp för omvärlden. Med tanke på att en kort kjol kan spela in på hurvida en våldtagen tjej kommer bli tagen på allvar eller inte, kan inte Plosjö haft det speciellt lätt med sina utvik i ryggen. Därför blev jag ännu gladare när jag såg att Plosjö talat om sina upplevelser i Aftonbladet.

Liksom det är mitt val att hålla NAKENFREDAG här på bloggen, är det mitt val vilka jag ska ha sex med. Man har alltid rätt till att bli tagen på allvar, hur avklädd man än varit i sitt liv. Ett nej är alltid ett nej, även om det kommer ur en porrstjärnas mun.

Än en gång. Jag förstår att man försvarar sin kille, eller sin vän. Men jag blir så trött på detta “Bingo är ingen våldtäktsman. Jag har kännt honom i 9 år.” Faktum är ju att större delen av de våldtäkter som anmäls har ägt rum i offret/gräningsmannens bostad, och det är inte alls ovanligt att dessa parter känner/är bekanta med varandra. Det spelar ingen roll om du har känt killen så eller så länge. Om vi utgår ifrån att Marie Plosjö talar sanning är hon tyvärr ett exempel på att någon man litar på inte alltid förtjänar ens förtroende.

Jag blir även trött på att de våldtagna kvinnorna förväntas bete sig exakt likadant. Har du inte skrikit tills dina stämband gått sönder, sparkats, slagits, bitis, när våldtäkten ägde rum, har du heller inte visat att du inte ville nog mycket. Om du har sex med flera olika män efter att du har blivit våldtagen, så har du inte blivit våldtagen. Ställer du upp på nakenbilder efter att du blivit våldtagen, så har du inte blivit våldtagen. För vilken våldtagen kvinna gör så?

Ja du, Katrin. Tydligen är dessa våldtagna kvinnor människor som alla oss andra. De reagerar olika på chock, hanterar trauman olika och de går vidare på olika sätt.

Detta ständiga en våldtagen kvinna är si och så gör mig så trött, och jag förstår att så många bli misstrodda såfort dom hamnat utanför denna uppritade mall för hur en våldtagen kvinna är. Har vi verkligen såna här mallar för andra brottsoffer?

Katrin avslutar sitt blogginlägg med att beskylla Marie Plosjö för de oskyldigt dömda män som sitter fängslade i Sverige för våldtäkter dom inte begått. Hon menar också att det även är Marie Plosjös fel att våldtagna kvinnor inte blir tagna på allvar av vårt rättsystem.

Jag avslutar härmed mitt blogginlägg med att säga att Katrin Zytomierska har en del i att skyldiga våldtäktsmän går fria i vårt land. Det är nämligen tack vare personer som Katrin Zytomierska som vi ifrågasätter offren, och inte gärningsmännen.

En översexuell hynda kan tydligen aldrig bli våldtagen.

Andra bloggar om: våldtäkt, våldtäktsoffer, brottsoffer

Min kvinnlighet och min person sitter tydligen i mitt namn. Ursäkta att jag tjatar, men i dagens Hallå P3 tror jag att en kvinna var ute efter att göra mig så förbannad som man bara kan [Hallå P3 27/07/2009]. Dagens diskussion behandlade Skatteverkets nej till Håkan som ville lägga till Tina till sitt namn [Skatteverket säger nej till Håkan-Tina].

Madelene ringer in. Hon tycker att det här “känns jättekonstigt”. Man är ju född som kvinna eller man, och måste ju vara stolt för att man är kvinna. (Vet inte om hon verkligen menade att könsbyte kvinna till man beror på att man skäms för att vara kvinna, men så lät det.) Hon tyckte även att ett kvinnligt namn på en man skulle bli väldigt opraktiskt. Tänk om man ska på en anställningsintervju tex, och intervjuaren heter Tina. Så är det en skäggig karl man möter. KATASTROF. Förstå hur denne otroliga händelse skulle vända upp och ned på hennes liv. Herregud, det skulle hon ju ALDRIG komma över. Nä, man vill ju veta innan vad det är för nån man ska träffa. Kanske skulle vi isåfall bestämma på en gång att alla etniciteter skall visas med namn. Folk födda i Sverige skall ha svenska namn, finnar ska ha finska namn och turkar ska ha turkiska namn. Asså för fatta katastrofen när jag ska på arbetsintervju och tror att jag ska träffa en “Maria” så är det en iransk kvinna!!!!!

Sen ringer det en in annan kvinna som tycker att det mesas runt för mycket med våra rättigheter här i Sverige. Vi har haft manligt och kvinnligt i hundratals år. Så är det och så ska det fan förbli!!! Du har fått ett namn av dina föräldrar och då ska du fan heta det också. Shut up, sluta tramsa och HET bara!

Argument jag hatar (hatar är inte ett starkt ord i detta sammanhang):

• Det har varit så i hundratals år

Det håller inte. Någonstans. Alltså, jag fattar egentligen inte hur man kan använda det argumentet. Om man skulle gå efter det skulle vi inte ha dagens samhälle. Då kan ju denna kvinna med åsikter om att kvinnor ska ha kvinnonamn och män ska ha mansnamn sluta yttra sina åsikter direkt. För vi skulle ju ha det som för hundra år sen.

Blir så rädd när jag hör folk (speciellt kvinnor. oj nu haglar fördomarna) som är så trångsynta som dessa. Jag tycker inte att kvinnligheten eller manligheten sitter i namnet, inte heller min personlighet. Malin är ett namn jag blivit tilldelad och det har egentligen ingen som helst koppling till vem jag är eller hur jag ser ut. Jag skulle kunna byta namn utan att det förändrar mig som person.

Väl mött!

Malin (obs jag ÄR kvinna)

Andra bloggar om: genus, feminism, hallå p3, namn