Igår satt jag ute i den ljumna natten och drack öl med min kompiz. Såg två katter, en groda och flertalet fladdermöss. Sedan blixtrade det så halva himlen lystes upp. Vackert faktiskt, som en mäktig ljusshow som flyttade sig över himlen. Vi lyckades precis som förra helgen besluta oss för att avsluta kvällen efter att ytterdörren till Guest Houset redan låsts. Lite pinsamt att väcka “nattvakten”, men sånt är livet. Vad gjorde ni igår kväll?
Börjar för övrigt bli “van” vid omgivningarna här. Det är synd – jag tror inte att man uppskattar en miljö till fullo när man är van. Man blir liksom blind? Måste köpa nya batterier till kameran så jag kan fota mer, kanske kan jag fånga lite av miljön och se tillbaka om ett tag, när jag glömt.
Idag har jag kollat bioutbudet. Mycket actionfilmer här? Kanske inte är lika sugen på bio längre. Igår hittade jag förresten ett företag som erbjuder “hästsafaris”. Verkar helt fantastiskt! Eller vad tycker ni? (Är förresten förvånad över hur välmående hästarna ser ut på bilderna. Tycker intrycket brukar vara det motsatta när jag ser hästar i andra länder än typ Sverige.)
I Qatar på Doha Airport.
Det är lustigt. Jag har helt andra tankemönster här i Kampala än vad jag har i Karlstad. Jag är mycket mer förlåtande. Jag dömer inte mig själv och framför allt inte mitt utseende.
Jag är i princip osminkad hela dagarna här – det är enklast så. Fastän jag träffar massvis med folk så tycker jag inte att det är jobbigt att vara osminkad. Jag tycker inte att det är skönt heller, vilket är hela poängen: Jag reflekterar inte ens över det.
Kroppen har jag knappt ägnat en tanke. Jag börjar inte min dag med att ståendes framför garderoben tänka “vad fan ska jag klä in den här kroppen i idag då, så jag ser smalare å smärtare å snyggare ut än vad jag är?” Det gör jag hemma, 20 dagar av 30. Minst. Här reflekterar jag knappt över vad jag har på mig, faktiskt. Det känns inte som att det spelar någon roll. Ingen känner mig här. Jag har ingen uppfattning eller bild att leva upp till.
Jag är väldigt medveten om hur jag tänker kring mig själv och min kropp hemma. Men det är svårt att huxflux ändra invanda tankemönster. Det är säkert inte omöjligt men för mig har det varit jättesvårt. Jag önskar att alla ni som har sånadär tankar som jag vanligtvis har får prova på hur det är att leva utan dem. Att komma ur de där invanda, negativa tankespåren är skönt. Väldigt skönt faktiskt.
Eh efter att ha läst mitt senaste inlägg känner jag att jag måste klargöra att jag alltså inte menar att några av karlarna här är jobbiga pga deras hudfärg. Jag menar att de ser det som nån slags invit att komma och prata med mig pga att jag är vit. (Baserar detta på samtalsämnen de tar upp obs)
Nu ska jag äta pommes fritt till middag. Bara. Tänker inte ens röra grönsakerna. Ingen kan stoppa mig!!!
Ps. Tror jag har gått ned lite i vikt. Ds.
Men vad i helvete är upp med er, påstridiga karlar? Ser jag så jävla trevlig, snäll och inbjudande ut att ni måsta komma fram och prata med mig, och sedan fortsätta tjata trots att jag ber er gå? Vill inte att hudfärg ska spela någon roll men tyvärr verkar den avgöra en hel del i den här staden?
*sur*
Såhär ser det ut när jag äter frukost.
Jippy nästa helg ska jag antagligen åka på en liten utflykt tillsammans med en svensk kille jag mött här nere (varför har 100% av dem jag haft större utbyte med hittills varit män?). Förhoppningsvis fungerar det fastän det är påsk… Han hade hur som helst hittat ett företag som anordnar resor till Jinja. I priset ska övernattning och frukost (var det lunch också?) ingå. Jinja ska vara väldigt vackert och lite lugnare än Kampala, så jag ser verkligen fram emot det. Hade ju tänkt åka och kolla på the Source of Nile den här helgen men det får alltså bli nästa helg i stället. Man kan även hoppa bungejump, men så kul ska vi inte ha va? Elias sa dock att vi är så luttrade nu att vi säkert klarar det. Och det stämmer säkert. Men vi ska inte överdriva va? Eller vill ni hemskt gärna att jag ska hoppa med huvudet före ut från ett stup? Däremot läste jag att man kan rida i Jinja. DET vore ju för jävla kul faktiskt! Ska föreslå det för Elias. Undra om han är en hästkille?
Idag försöker jag koncentrera mig på att sätta upp ett formulär. Jag kommer inte behöva åka runt ensam till företag, inte än i alla fall. Först ska vi köra en undersökning digitalt – fungerar inte det får vi hitta andra metoder. Rehema och jag. Om ändå tiden inte vore så knapp…
Hoppas ni har en fin helg hörrni.
Vet inte om det här är OK, foto på någon som inte kan säga ifrån själv? Mia du får säga till om jag ska ta bort bilden.
Hur som helst. Den här bilden har jag som skrivbordsbakgrund. Jag blir mest glad men just nu också lite ledsen när jag ser den. Hade jag varit hemma hade jag nämligen fått träffa denna underbara lilla varelse imorgon. Men nu är jag inte hemma och det gör ont i mig. Det är lustigt hur man kan tycka om någon så mycket som man ändå känner så lite. Jag vet att jag inte ska klaga och jag vet att jag hinner träffa alla när jag kommer hem igen… Men just möten med den här lille parveln kommer inte så ofta, och påskfiranden i Olofsbo är ju bara en gång om året.
Helt sjukt förresten vad jag saknar vår i Sverige just nu.
Vad är det för fel på min armbåge? Själva huden alltså. Ärligt nu. Den är helt röd, brännande varm och kliig? Har smort in den något så kopiöst i två dagar men fan vet om det hjälper. Har jag fått skabb? Psoriasis? Myggbett (myggbett har jag däremot fått i ansiktet, superkul :-))? Loppor? Bränt mig i solen (bara armbågen, haha)?
Sen undrar jag även hur man blir av med småkryp ur sina saker. När jag kommer hem alltså. Tänk om jag nu får med mig loppor. De lär ju vara överallt – kanske t om med i datorn? (Stackars datorn förresten. Nu har den både fågelskit och något slags barr, för att inte tala om damm, i tangentbordet.) Batteritiden är inte direkt som i Sverige heller “om man säger”. Här på Guest Houset är det för övrigt nåt slags kryp överallt – stolar, väggar, bord. Små små små och kvicka. Dom vill jag helst inte introducera i lägenheten där hemma.Verkar ju fredliga och den biten men fan vet om det är så trevligt med ständigt sällskap. Det är ju ändå en sak som är lite skön här… den här ensamheten som blir precis så påtaglig som man låter den bli. Jag kan om jag vill låta den skölja över mig. Men det gör jag inte. Nä hörrni, varför skulle jag vilja det?
Oj nu kom en man i en kortärmad kostym och gick förbi.
Är fruktansvärt trött idag. Försöker jobba, läsa och skriva men det går verkligen sådär. Gäspar och stirrar ut i tomma intet. Väldigt icke behändigt eftersom tiden nu börjat kännas knapp. Herregud jag har snart gjort åt två veckor. På vad?! Halva tiden har gått. Jag är nästan på väg hem redan?! En månad kändes som en evighet när jag kom hit – nu är det sååå kort tid. Hur ska jag hinna utföra alla uppdrag och uppgifter? Får ta lite av helgen igen. Känns lite stressigt. Dock hade jag tänkt hinna med en utflykt i helgen. Kanske åka och kika på the Source of Nile. Måste ju för fan se lite av Uganda när jag ändå är här.
Just det! Jag har börjat drömma igen! Har inte sagt det till er tror jag men drömmarna har varit puts väck. Nu har de börjat leta sig tillbaka (eller snarare: jag har börjat minnas dem igen). Bra, fina drömmar än så länge. Hoppas det förblir så. Nä nu ska jag kika på lite kursplaner och klia på min armbåge.
Såhär ser the College of Computing and Information Sciences (CIT) ut. I den här byggnaden har Rehema sitt kontor, och det är här lunchen serveras. Bonus: Vakt!
Detta är också en del av CIT, sett från parkeringen. Byggnaden kallas Block B. Det är i den här byggnaden, på högsta våningen, som jag sitter och jobbar.
Utsikt från där jag sitter och jobbar. Jag tror folk bor i de där runda husen…
Lunchen för personalen serveras (oftast) i en konferenslokal. Den här dagen hade de visst bokat in ett möte i lokalen så lunchen fick hållas… i ingen annan lokal alls istället. Vi tog våra tallrikar och intog lunchen ståendes utanför konferenslokalen.
Såhär kan maten som serveras under lunchen se ut. Den här dagen bjöds det på potatis, ris, cassava, matoke, eventuellt är det vita ugali?, spenat eller nåt samt köttgryta (väääääldigt svårtuggade bitar :-)).
Såhär ser salen där jag jobbar ut, när jag står vid fönstret och kollar. Datorerna på borden är nedplockade på golvet nu, eftersom alla har med sig egna laptops. Bredvid är fler sånahär salar i olika storlek.
När jag anlände till salen så var taket fullt av sånahär fjärilar eller vad de nu kallas. De är bortstädade nu. Dessa insekter är för övrigt typ överallt.
Det var lite bilder från byggnaderna som jag befinner mig i!
Igår hände en inte så trevlig sak. Jag skulle innan jag gick iväg för att äta kolla mailen osv. Jag sätter mig ute i receptionen i dom där sköna sofforna som jag har berättat för er om tidigare, mellan två andra karlar som sitter där med sina datorer. Den ena av dem kollar på mig och höjer på ögonbrynen (man gör så här… det är ungefär som att nicka). Sen räcker han fram handen och säger “How are you?”. Jag tar handen och säger “Fine thanks, how are you?” vilket är helt normalt här. Jag och Rehema tar t ex alltid i hand när vi ses och när vi säger hejdå (jättekul när man är helt svettig om handen…). Grejen är bara att den här karln inte släpper min hand. Jag drar åt mig handen såklart, men han håller kvar lite för länge, lite för hårt. Sen släpper han men räcker fram sin telefon istället och säger:
“I want you to give me your number.”
“I don’t have an Ugandan number” ljuger jag.
“OK so give me your number that you have at home”.
“…No, why?” fortsätter jag.
“I want you to be my friend. You look like a good friend.”
“OK thank you.”
“So give me your number.”
“No, why don’t you take my email instead?” Det vill karln inte först, men tillslut går han med på det. Jag skriver ned min mailadress (varför skrev jag den riktiga?)
“You look nice. I take you out in the weekend.”
“We’ll see.”
“You’re sick?”
“No I said: We’ll see.”
“I take you out this weekend.”
…sen går jag illa kvickt, jävligt illa berörd. Vet att det inte låter som mycket eller obehagligt men jag kände mig så jävla pressad, han vägrade släppa handen två gånger och fick mig att känna mig pressad att ge honom mina kontaktuppgifter. Kände mig löjlig som inte sa ifrån, men jag ville bara inte vara otrevlig. Tidigare har ju kontakten med folk på Guest Houset varit så trevliga, så jag utgick ifrån att jag skulle få ännu en ny vän…
När jag sen sitter på restaurangen och försöker skaka av mig obehagskänslan kommer det fram en annan karl och börjar prata, är nästan otrevlig (tror jag?) men jag förstår inte vad han säger. Känslan var otrevlig i alla fall, ni vet en såndär känsla som inte går att sätta fingret på? Det börjar blir lite svårt att hålla god min, men jag äter upp och betalar.
På väg tillbaka till Guest Houset skriker några barn “MUZUNGU! MUZUNGU!” efter mig (vilket är luganda och betyder typ viting, främling, en som är vilse). Ja, jag är vit. Har ni aldrig sett en vit människa förut era jävla skitungar tänker jag och är så jävla nära att brisera men jag håller mig tills jag kommer till mitt rum. Är nära att ställa in promenaden runt universitetsområdet med Henry men jag tar mig samman och vägrar låta denna trippel av otrevliga upplevelser förstöra min dag.
Vilket är ett beslut jag är glad att jag tog. Ni ska se utsikten från kullen universitetsområdet är på. Tyvärr blev det mörkt (vilket är livsfarligt eftersom alla “brunnar” är utan lock här) när vi gick så jag tog inga bilder, men herreminje vilken utsikt. Sen drack vi öl (Tusker, godast hittills!) utanför Guest Houset och dagen slutade ju rätt bra ändå.
hoho här sitter denna svala brutta och skriver på sin c-uppsats under en palm
Okej sorry för bloggspam men… Jippy!!! I’VE GOT GOOD NEWS! “Hello how are you welcome back” säger en kille som jobbar här på Guest Houset när jag kommer tillbaka till mitt rum efter lunchen. (Han bär för övrigt en t-shirt med texten “Stoppa gatuvåldet” (andra gången han har den nu, måste ge honom en komplimang nästa gång)) . Så vad ville ha då undrar ni nu! Varför kommer han och knackar på din dörr, Malin Wik?? Jo för jag fick precis byta rum! Ja va ä så bra med det da!?
Jo, mitt gamla rum ligger längst bort av alla rum, är litet, har inga garderober, luktar bränt på kvällen (de bränner sopor), fläkten är trasig och rummet ligger långt bort från badrum och toaletter. I ena myggnätet är det en spindel hahahaha för jag vågade inte ta ut den. SURPRISE till den som kommer efter mig. Men mitt nya rum då…. DET har två garderober (!!!) ett bord, en stol, två sängbord, en tv, fyra sängar, och lika många myggnät. Fläkten fungerar och rummet ligger precis mitt emot badrum och toaletter. Jag behöver inte dela det med andra och det kostar lika mycket som det gamla kyffet. Tjoho va!!! JAG ÄR I PARADISET!
Ps. Detta inlägg försvann igår av nån jävla anledning. Men jag hittade det igen. Tyvärr försvann era kommentarer :-( Ds.
Och jag ba vill välkomna er till AMBITIÖSA VÄRMLANDSTÖSAs blogg! Här möter ni en 23 år gammal häxkärring som älskar loppis, svenska språket, hudvård, rött vin, rött hår, uppstoppade djur, webben, surdegsbröd och grafisk design (utan inbördes ordning).
Mer om mig:
Jag pluggar Webb och Multimedia på Karlstads Universitet. Våren 2012 bjuder på min sista termin under vilken jag åker till Uganda i en månad.
Har du frågor eller förslag? Kontakta mig gärna!
malin@ochjagba.seFölj & dela ochjagba.se
