Är så himla glad för att jag träffat Henry här. Annars hade jag t ex aldrig sett detta:

Vad ni ser här är en av de två taxiparks som finns här i Kampala. Härifrån kan man ta en taxi vilket är ett transportmedel som fyller hela staden. Taxi här betyder alltså dessa minibussar som kan ta upp till 14 personer. Varje taxi har en konduktör som man betalar till under resan (när är lite oklart, himla glad att Henry sköter den biten hehe), och som man säger “stage” till när man vill gå av. Man måste inte gå till taxiparkeringen för att ta en taxi – de går att hoppa på från gatan också. För mig känns det som att vi bara ställer oss på nån gata och väntar på att rätt minibuss ska köra förbi, men det finns antagligen någon slags ordning i detta kaos. Lite svårt för mig att förstå, jag som förväntar sig att bussen ska komma till en utsatt hållplats på en utsatt tid. Hur som helst från denna taxipark går också lite större bussar med rutter utanför Kampala. Fattar inte hur vi hittade fram till rätt buss (det finns väl några skyltar men… ja), men det gjorde vi. Eller snarare: Henry hittade – jag följde efter. Väl på bussen avgår den inte förrän alla platser är tagna. Detta innebär att man kan få sitta och vänta på bussen ett ganska bra tag innan resan börjar. Ej heller på dessa bussar betalar man när man går på. Detta beror på att man inte alltid kan vara säker på att man kommer nå sin “hållplats”. Konduktören kan bestämma att: näpp, denna buss går inte alls till Jinja eftersom ni bara är två stycken kvar på bussen. Ni får gå av här – och ta dessa transportmedel istället. Detta innebär att man betalar först när resmålet med säkerhet kommer nås, eller när det är dags att gå av. Behöver väl knappast säga att säkerhetsbälten inte används här. De används mycket sällan över huvud taget faktiskt.

Inuti bussen kan det se ut såhär. I gången finns det säten som fälls ned, allt eftersom bussen fylls med folk.

Vi åkte alltså till Jinja, Ugandas andra största stad. Här tog vi in på ett hotell med fantastisk utsikt över Nilen, och åkte för att kika på Bujagali Falls. Eller rättare sagt: Bujagali Lake.

Utsikt från balkongen klockan åtta på morgonen. Tågrälsen gjorde att det kändes som hemma. Där nere vandrade getter runt och betade.

Förut fanns ett vattenfall i Bujagali men efter ett bygge av en damm har vattenfallen “försvunnit” och “ersatts” av en stor sjö. Det är fortfarande väldigt vackert med rikt djurliv. Hit kan man åka för att hoppa bungyjump (såg två hopp och blev riktigt sugen! Skulle ha kostat mig 95000 ugx, dvs ca 260 kronor), river rafting, rida, etc etc. Vi åkte runt på sjön i typ två timmar och njöt av utsikten.

För att ta oss till Bujagali Lake åkte vi boda boda. Boda boda är motorcykeltaxis som fyller både Kampala och Jinja. Billigt men också livsfarligt transportsätt (det är ca 5 olyckor med boda bodas inblandade i Kampala varje dag!). I Jinja kan man nog anta att det är lite säkrare eftersom trafiken inte är fullt så kaosartad som i Kampala. Vi åkte mest utanför stadskärnan i Jinja och fick se mycket längs vägen: vacker natur och hur människor lever. De kör som galningar men det var så jävla kul att åka!!!!

Jag och Henry tog en varsin, men många åker tillsammans. Tre vuxna plus förare till exempel. Det är heller inte helt ovanligt att hela familjen tar plats bakom föraren. Igår såg jag t ex två vuxna och två barn bak på bönpallen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum! Henry försöker påstå att jag kramade om föraren under turen – men det gjorde jag alltså inte. Jag höll snyggt i mig i “handtaget” bakom mig.

Såhär ser Jinja ut. Och där står Henry och kikar ut i fjärran.

Återkommer med fler bilder. Nu måste jag betala för kläderna jag lämnade in för tvätt innan vi åkte.