Jag vet inte hur ni tänker kring det här med vikt och hälsa. Men ibland kan jag få för mig att många tänker att bara man är smal så mår man bra, då är man hälsosam. Jag är ju inte överviktig men jag fattar att jag liksom vem som helst kan bli. Jag har börjat inse att tiden då jag kunde äta vad som helst, dricka vad som helst, leva hursomhelst utan att det bekom mig är över. Jag är inte överviktig nu men jag kan gott bli. Det är inte så att jag är direkt rädd för det, men jag kan känna viss oro inför att det är lite som en lavin… Om jag inte tar tag i mitt leverne i tid kommer det bara gå utför. Utför tills den gräns passeras där jag inte orkar göra något längre – eftersom det är ett för stort projekt. Nu låter det verkligen som att jag sitter på ett rusande tåg som för varje meter närmar sig helvetet. Riktigt så dramatiskt är det ju inte. Men det är väl precis det jag vill undvika. Jag vill inte att jag ska nå den punkt då det hela blir dramatiskt. Är det här ohälsosamt resonerande av mig?

Jag är inte supersmal men heller inte fet. Ändå känns det nästan fräckt av mig att sitta och tänka på att jag, som inte “ens” är överviktig, ska göra något åt min vikt. Som en skymf mot dem som faktiskt “har rätt” att ha dessa tankar av reella hälsoskäl. Som att de har patent, monopol, ensamrätt på tankar om vikten.

Är jag fräck som har dessa tankar?

Liknande inlägg:

1. Om ett projekt jag tänkt på länge Hej jag heter Malin och jag skulle vilja gå...
2. ett sk blogginlägg dricker sk magjos och bara mår. bravo friskus äpple smakar...
3. Härmed raserar jag en mur och börjar bygga en annan Fan också. Jag vill men jag vill samtidigt inte skriva...

Hej jag heter Malin och jag skulle vilja gå ned lite i vikt. Eftersom jag inte vet vad jag väger idag kan jag inte sätta upp ett viktmål i siffror. Men jag har lite koll på hur jag skulle vilja att kroppen såg ut. Eller, egentligen har jag mest koll på hur jag vill att min kropp inte ska se ut. Och det är ungefär som den ser ut idag. Sorgligt men det är lika bra att jag är ärlig. Annars kommer jag ju aldrig någon vart med projekt jag-vill-inte-ha-storlek-31-i-byxor-innan-året-är-slut (vågar inte prova byxor i tumstorlek så det kanske visserligen redan har inträffat).

Eh, varsågod för bildregn förresten. Detta är bilder från när jag var nöjd med hur kroppen började formas efter månader av ihärdigt styrke- och konditionstränande (kontraproduktivt men fint blev det ju ändå).

För att peppa mig själv att få tillbaka den där kroppen tänkte jag göra det jag gör bäst. Skriva listor. (Hehe, och sen ska jag ju träna, då.) Vi börjar med att lista:

Fördelar jag ser med att gå ned i vikt:

• Jag kan ha mina byxor jag vuxit ur igen.
• Jag får spendera massor av tid utomhus.
• Jag mår bra att att motionera och av att andas in frisk luft. (Och av egentid, icke att förakta!)
• Jag får förhoppningsvis bättre hy om jag rör på mig mer och äter bättre.
• Jag blir skitsnygg.
• Jag sover bättre när jag rör på mig.

Nackdelar jag ser med viktnedgångsprojektet:

• Jag kan inte äta godis, pizza, chips och popcorn i samma utsträckning som idag.
• Jag kan inte njuta av öl, vin och sprit(drinkar) på samma sätt.
• Jag måste lägga ned massa tid på att motionera.
• Jag måste planera min vardag mer.
• Jag kan inte äta alla goda vardagsräddande maträtter som är så lätta att slänga ihop.

Helt ärligt känns dessa nackdelar rätt töntiga, men den där filmkvällen liksom hör ihop med något salt och fett att tugga på. Det ser så simpelt och töntigt lätt ut i skrift, men när jag väl sitter där i det nedsläckta vardagsrummet är det inte så jävla lätt ändå.

Bilden nedan är typ sinnebilden av… mitt bästa jag. Vilket är dumt eftersom jag var för smal på denna tid. Men jag tänker alltid på den här bilden när jag tänker på hur jag vill se ut. Minus luggen, de raka ögonbrynen, och ögonskuggan (som förresten är lila i verkligheten men har blivit läskigt kopparbrun på bilden) då. Blusen har jag dock gärna på mig, den är skitsnygg. Asså kolla hur väl ansiktsdragen syns. Ser lite sådär fint långdistansutmärglad ut. Någonstans ditåt vill jag, men med lite nyttigare inställning till mat och kalorier.

Vi får väl se. Jag tänkte ta och mäta kroppen i veckan för att kunna se om det blir någon förändring. Vi äger ingen våg och det känns i ärlighetens namn rätt skönt. Dessutom är det ju inte främst vikten jag vill förändra (det är liksom sekundärt) utan hur fettet är fördelat över kroppen. Eller kroppens form kanske jag ska säga. Vikten har jag inget problem med egentligen, det är mest en siffra för mig. Siffran i byxlinningen och den som anger BHns omkrets spelar större roll. Där kan vi snacka siffermani. Jag inser att jag inte kommer kunna bära byxor i storlek 27 igen, och samtidigt må bra, men jag vill faktiskt kunna ha i alla fall storlek 29.

Här näst ska jag nog sätta upp ett långsiktigt och några kortsiktiga mål. Men först måste jag nog smälta detta offentliggörande en stund.

Tack för mig.

Liknande inlägg:

1. Tankebrott Jag vet inte hur ni tänker kring det här...
2. Ensam mamma Haha rubriken. Mamma. Vad kul va? Om jag och N...
3. ett sk blogginlägg dricker sk magjos och bara mår. bravo friskus äpple smakar...

en gammal så kallad bild på Karlstad

Tog mig en löptur igår. Föga anade jag att det hela skulle sluta som i Lützen. Helt galet, alltså. Visst var det väl nån kille som var och gick med nån här i tjock, tjock dimma? Slutade intressera mig för historia när vår snygga, sexigt burduse historielärare slutade till förmån för en pensionerad, sur gubbe på sin comeback-turné. Gubbfan gillade bara kungar, drottningar och årtal. I min hjärna fastnar aldrig årtal eller namn (kan ej romerska siffror pga bojkott). Dimman, hursomhelst, visade sig inte vara så jävla vacker som jag först tyckte. Sprang där och lyssnade på musik, tänkandes “åhh guuud vad vackert Karlstad är… måste blogga om hur mycket jag älskar den här staden” säkert fånigt leende också vilket jag ångrar såhär i efterhand då det var jättemånga (verkligen jättemånga, betänk att jag bor i småstad. Så fort man ser en annan människa blir man alltid förvånad i Karlstad.) som var ute och gick. (Tänkte även: “asså fattar inte alla dom här puckona hur fint det är? varför är ni ute och går om ni ändå inte ska kolla?? men herregud flytta på er.”) Ju längre tid jag var ute och sprang desto mer andfådd blev jag. Desperata åtgärder krävdes: och där, då, började jag andas. Genom munnen. Dimman… Ner i mina lungor. Jag skall inte gå så långt att kalla denna “luft” för en smitta, det känns väl drastiskt. Låt mig säga såhär: denna “luft” var inte alls en trevlig gastronomisk upplevelse (vilket det visade sig bli, men alltså inte en trevlig sådan). Speciellt inte när allt mitt rödbrusiga på väg mot blåsprängda (okej… bara rödlätta) ansikte ville ha var syre………. Reaktionen lät inte vänta på sig. Argt tänkte jag för mig själv: Alltså snälla nån kan ni knott, eller vad ni nu kallar er, flyga nån annanstans???

Det var jobbigt, men jag tog mig igenom hela upplevelsen med hjälp av ett trick jag har. Kloka ord. Dessa rader stämmer in på hela upplevelsen. Något av ett aha-moment (vet inte vadan denna språkblandning… här följer mer språk):

If we kiss there’ll be no turning back it’s a fact
Troubles wait for us now
Cause we’re playing with fire
I’m playing with fire
Playing with you

som ju alltså Brolle Jr skrivit i sin poesidikt “Playing with fire”. Slit den med hälsan.

Ja, det var väl det ungefär som det här inlägget innehåller. Fler tips på diktpoesi från redaktionen kommer, kan jag säga. Mer vill dom inte avslöja!

Liknande inlägg:

1. Vikttjejen   Hej hej på er här ser ni denna tjej!...
2. Nya skor HYPERSPEED...
3. har upptäckt att jag ska flytta min bena lite, är mycket snyggare då Sprang en mil med min syster igår. Det var en...

Hej hej på er här ser ni denna tjej! Nånting håller på att hända med kroppen. Jag vet inte om det är senaste veckornas idoga motionerande, avslutat p-pillerknaprande, stress eller en kombination men ned i vikt måste jag gått. Att nånting, vad det nu är, ger resultat är ju kul. Extra kul när man kan ha kläder man inte kunde ha för några veckor sedan dessutom.

Igår var jag på utflykt med mig själv som sällskap. Jag cyklade jag iväg till en skog som ligger utanför stan för att springa ett skojigt spår som finns där. Spåret är inte ett spår egentligen, utan rundan utgörs av skogsstigar. Det hade tydligen regnat under natten/morgonen så det var superhalt och lerigt, dessutom började det regna under tiden jag sprang. Men skam den som ger sig! Naturstigen är 3,3 kilometer lång, och det tog mig 23 minuter och 11 sekunder att halka fram. Kanske inte låter som någon jättebedrift att springa 3,3 kilometer på 23 minuter, men jäklar vad nöjd jag blev. Sen var det bara att cykla hem igen. (Väl hemma upptäckte jag att jag hade lera i hela ansiktet…….)

Tränar ni eller ligger ni bara och schteker på beachen (år 2011)?

Liknande inlägg:

1. Om ett projekt jag tänkt på länge Hej jag heter Malin och jag skulle vilja gå...
2. TAGGA UPP!!!! Åh vad roligt, nu får jag snart skapa en ny...
3. Endorfiner är fina saker – Jag älskar att springa Lite träningssnack nu då hörrni. Fyfan vad gött det var...

Nu när det är snöigt ute kan backarna kännas ännu jobbigare att forcera än förr. Dock! Det finns en lösning. Backpass inomhus! Nu kanske du undrar vad fan är ett backpass, och vad är nyttan med det?

Jag tränar backpass för jag älskar att springa i backar. Japp, det är fruktansvärt jobbigt att springa uppför. Men det är också väldigt bra “styrketräning” för löpare (du jobbar ganska annorlunda med kroppen när du springer uppför), och naturligtvis bra för konditionen. Nu råkar ju jag älska att forcera en backe, men en del avskyr backar och fasar inför dem under löprundan. Därför är backpass superbra för psyket! Vill man ha mer ingående läsning om detta tänker jag faktiskt hänvisa till t ex marathon.se som har utmärkta artiklar om ämnet.

När jag springer i backar brukar jag tänka på att inte landa på hälen eller förlänga steget. Även om jag vill ta mig upp för en backe snabbt brukar jag se till att korta steget och försöka landa under kroppen, gärna lite längre fram på foten än på hälen. Detta testade jag efter att ha sett ett tv-program med Malin Ewerlöf Krepp som gav olika löptips. Första gångerna tyckte jag att det kändes jätteknepigt – vadå det här är ju jobbigare än att landa på hälen? Och ja, det kan vara jobbigare till en början att landa längre fram på foten. Speciellt för vaderna. (Framfotalöpning eller hällöpningsdiskussionen är dock ett helt annat inlägg.) Därför skall man som alltid vad gäller nya träningsformer ta det lite försiktigt så man inte skadar sig.

Med detta löpsätt i tanken brukar jag köra backpass på löpband. För att du ska kunna köra detta behöver du ett löpband där du kan ställa in lutningen på bandet. Passet pågår under så lång tid man vill att det skall pågå. Dock, som jag sa, är det värdefullt att ta det försiktigt i början (kroppens senor, ligament etc är känsligare för utökning av ansträngning än dina lungor och muskler).

Passet går ut på att springa uppför en backe. Ganska enkelt, eller hur? Jag brukar värma upp 10-15 minuter i ganska lugnt tempo. Sedan kör jag:

• 3 minuter i 2-3% lutning (beror på hur kaxig jag känner mig)
• 3 minuter i 5% lutning
• 3 minuter i 7% lutning
• 3 minuter i 9% lutning

Nu är vi uppe på toppen av backen, då ska vi bara ta oss ned igen!

• 1 minut på 8% lutning
• 1 minut på 7% lutning
• 1 minut på 6% lutning osv, tills du är nere på 1-2% igen!

Vill man kan man i varje stigning försöka höja tempot lite, och/eller i varje minskning av lutningen. När du sen är nere på 1-2% lutning kommer det kännas som att du flyger fram!

Antalet minuter du kör i dom olika lutningarna kan du anpassa efter hur bra kondition och hur starka ben du har. Det är bättre och roligare att köra med för kort tid i början, istället för att bryta passet för att man inte orkar. Att bryta passet bidrar ju inte direkt med något positivt till psyket heller – som ju var en av anledningarna till varför vi ska köra backpass.

När du har kört det här passet vågar jag nästan lova att du inte grämer dig över en backe som tar en minut att ta sig upp för. Du har ju för fan klarat att forcera en backe (ett berg?) på sisådär 15-20 minuter!

Liknande inlägg:

1. Om ett projekt jag tänkt på länge Hej jag heter Malin och jag skulle vilja gå...
2. Endorfiner är fina saker – Jag älskar att springa Lite träningssnack nu då hörrni. Fyfan vad gött det var...
3. you don’t have to rub it in my face… Jaha. Min filmiska föreställning har redan blivit krossad [Dagen jag...