Ni kanske tycker att det är synd när jag rycker saker ur sin kontext. Men dessa frågor är i sina *egna* sammanhang väldigt intressanta. Och jag har lite frågor kring dessa frågor. Jag undrar. Kan inte riktigt besluta mig om vad jag tycker eller känner. Mina frågor är genuina och inte uppnosiga, så delta efter bästa trevliga förmåga tack! Vi tar två citat från Feministiskt initiativs valplattform 2010 tycker jag, och diskuterar dessa:
Citat ett:
“40-timmarsveckan förutsätter ett samhälle där kvinnor jobbar deltid för att ta hand om hem, barn och gamla.”
Detta citat är ju hämtat från delen om arbetstidsförkortning. Det vet ni som har läst partiets valplattform. Ni som vill ha lite sammanhang kan ju läsa mer, men det funkar att diskutera endast utifrån detta citat också tycker jag.
Vi kan bara tjäna på att förkorta arbetsdagarna menar F!. Jag skulle inte tacka nej till att jobba mindre men tjäna lika mycket. Frågan är bara hur det bekostas? Hur ska det privata företaget bekosta en sådan omställning? Hur ska dom statligt ägda företagen betala det? Skattepengar?
Sen är det ju fint om fler kan bli anställda, men rent praktiskt, hur funkar det? Jag tänker mig t ex en klädaffär med dagens öppettider, 10-19 sådär. Säg att man jobbar två personer per dag. Ena personen tar förmiddagen, andra personen tar eftermiddagen. Vad ska den tredje personen ta? Några timmar här, några timmar där? Hur funkar sånt?
Och är det verkligen så att 40-timmarsveckan förutsätter att kvinnor jobbar deltid? Är det verkligen så idag?
Citat två:
“Lagstifta om att minst 40 procent av styrelseledamöterna i de börsnoterade företagen ska vara kvinnor respektive män.”
Jag är själv jäkligt kluven inför könskvotering. Jag tycker inte att det är så gött att stifta någonting utifrån kön. Det är lite fel fokus i min bok. Jag inser ju naturligtvis att fokus idag ligger mycket kring kön, och det är överallt. Men flyttar man verkligen fokus från könet genom att lagstifta på detta sätt? Lagar formade efter vilket kön man tillhör? Förändrar man verkligen grundproblemet – eller försöker man åtgärda symptomen istället för “sjukdomen”? Visst, man kan säga att männen i styrelserna idag är inkvoterade p g a sitt kön. Men då skall man komma ihåg att den könskvoteringen inte är en påtvingad sådan.
Hur tas man emot som kvinna eller man när man får ta plats (genom lagstiftad kvotering) i t ex en styrelse?
Jag kan känna lite att det kanske inte skulle kännas så skönt att inte bli invald på grund av mitt kön – och tvärtom.
Ska vi ha könskvotering på universitetsutbildningar också? Tyvärr är det ju så att killar oftast har lägre betyg från gymnasiet, och kanske inte kan ta sig in på kvinnodominerade linjer, t ex. utbildning till sjuksköterska eller vad finns det mer, psykolog? Ska vi kvotera in killarna där ändå – trots lägre meriter?
Man kan ju bli lite skeptisk. Men vi har ju exemplet Norge där kvoteringen sägs gå jättebra. Varför skulle det inte funka i Sverige?
Mångfald tror ju jag alltid är bra. Ålder, religion, kön, sexualitet, ursprung, etc etc (det är lustigt det dära etc etc när man radar upp sånt här, men det kan vi diskutera en annan gång) tror i alla fall jag alltid bidrar till en mer nyanserad bild och t ex. arbetsmiljö. Nyanserat = bra.
Grundfrågan är dock – vad förändras? Vilka kön som sitter i styrelserna, javisst. Men tankarna där bakom då?
Liknande inlägg:
- 2010 – året då jag slutade tro på feminismen ...
- Att rösta eller att inte rösta Snälla barn, vuxna, djur och fiender, att välja att...
- Varför man nu ens skulle vilja ligga med en feminist är för mig oklart. Det är OKLART! Hihi den här mannen Stefan Jensen är verkligen smartare än...
9 Responses to Valet 2010: Frågor om några av F!’s frågor
Leave a Reply
Och jag ba vill välkomna er till AMBITIÖSA VÄRMLANDSTÖSAs blogg! Här möter ni en 23 år gammal häxkärring som älskar loppis, svenska språket, hudvård, rött vin, rött hår, uppstoppade djur, webben, surdegsbröd och grafisk design (utan inbördes ordning).
Mer om mig:
Jag pluggar Webb och Multimedia på Karlstads Universitet. Våren 2012 bjuder på min sista termin under vilken jag åker till Uganda i en månad.
Har du frågor eller förslag? Kontakta mig gärna!
malin@ochjagba.seFölj & dela ochjagba.se
Å så spännande. :smile:
På första frågan håller jag med F! om att jag tror att 40-timmars arbetsvecka medför att kvinnor går ner i tid. DET har familjer råd med.
Skulle inte de allra flesta också ha råd att minska ner lite på sin lön, mot att jobba mindre. Jag tror många skulle kunna prioritera sina utgifter annorlunda.
Naturligtvis finns det ensamstående som skulle ha svårt att få det att gå runt med en ännu mindre lön, men det finns ju andra bidrag att söka i så fall.
Jag är FÖR arbetsdagar på 6 h.
Ang könskvotering håller jag med om att det föranleder till huvudbry.
Jag blev själv anställd på min arbetsplats via lagom om LAS. Det kändes inte roligt för att chefen uttryckte sig som att “nu MÅSTE vi anställa dej”. Inte direkt “välkommen hit”.
Jag förstår därför att man funderar över hur valda de inkvoterade kvinnorna kommer känna sig.
Men son vanligt är allt relativt. Hur känner sig kvinnorna om de inte får jobbet alls. Då de aldrig får chansen att ta sig an utmaningen och visa vad de går för? Inte bättre direkt.
För mig är det självklart att kompetens går först. De med högst betyg går först. Men när sökare har SAMMA betyg då är jag för könskvotering, naturligtvis även att män ska kvoteras in.
Åh min lagkamrat! Vi funderar så ofta över samma saker, det tycker jag är väldigt fint och väldigt bra!
Dessa två frågor har jag funderat en hel del på, jag gillar F! och deras sätt att du upp människors lika värde. Men sen kommer den där könskvoteringen!
Jag vet varken ut eller in!
@ Nina Ruthström – bloggar från spinnsidan:
Vad snabb du var med en kommentar! Kul! :lol:
Familjer har råd säger du. Det vet jag inte om alla familjer har faktiskt? Jag har ju inte barn eller en stor familj att försörja, så jag är nog inte rätt person att spekulera i saken.
Självklart önskar man ju att folk skulle prioritera att vara lite mer lediga så dom kan spendera mer tid tillsammans och som fria tänkande människor i allmänhet.
Att dra ned på inkomsterna och arbetstid kräver ju som du säger lite planering från individens sida. Omfördelning av utgifter, bland annat. Jag tycker att det är fint att lämna ansvar åt individen, men å andra sidan så säger du sedan en sak som oroar mig lite: bidrag. Är det verkligen så vi vill att dom ensamstående ska ha råd att leva: genom att söka bidrag? Och vem bekostar bidragen för dessa ensamstående fattiglappar?
Införs en bidragsdel tar individen plötsligt inte ansvar själv längre, utan ansvaret ligger på staten än en gång…
Då har ju inte alla familjer råd med 6h arbetsdag, som du börjar ditt inlägg med att säga.
Är fortfarande kluven till hur detta rent praktiskt ska genomföras…
”För mig är det självklart att kompetens går först. De med högst betyg går först. Men när sökare har SAMMA betyg då är jag för könskvotering, naturligtvis även att män ska kvoteras in.”
Kvotering i arbetslivet och i t ex utbildningsvärlden är alltså inte samma sak? För vad jag förstår handlar inte kvoteringen i styrelserna om när två sökande har samma meriter, utan mer om att utjämna könsfördelningen? Alltså, en kvinna kan få gå före en mer meriterad man i antagningen till styrelsen. På grund av att styrelsen har få kvinnor.
På vilka grunder vill man ta sig an en utmaning och visa vad man går för? För att ”chefen” väljer dig pga att du har en fitta mellan benen, eller pga din kompetens och din person som ”chefen” tycker skulle passa in utmärkt i sin stab?
Jag tror nog att jag hellre visar vad jag går för där jag är önskad och där jag, precis som du säger, är välkommen!
@ Körtel:
Ja, vi gör nog det va!
Det är ju just det. Människors lika värde…
Första frågan:
Jag tror att många svenska familjer skulle kunna prioritera annorlunda i sina utgifter. De allra flesta skulle alltså ha råd att jobba mindre och gå ner i inkomst tror jag. Man måste ju inte ha en bekväm bil, resa varje år, renovera, köpa nya kläder som man egentligen inte behöver osv…. vi lever i ett konsumtionssamhälle. Vi handlar när vi har råd, inte när vi behöver.
Jag tror den fysiska och psykiska hälsan skulle förbättras av detta vilket skulle dra ner på sjukskrivnings- och sjukvårdskostnader för samhället. Fler skulle få jobb vilket skulle minska antalet arbetslösa människor.
Men fortfarande kommer inte ALLA att ha råd att gå ner i lön. Men det finns ju heller inget som säger att dessa inte kan jobba mer. Jag tycker dock att normen ska vara 30 timmarsvecka istället för 40.
Det låter jag är helt störtsäker på detta, det vill jag bara förtydliga att det är jag inte. Jag resonerar mera…
Ang kvotering är jag emot att ta in mindre kompetenta kvinnor och kvotera bort mer kompetenta män. Det är bara när kompetensen är likvärdig jag är för kvotering.
hmm, jag läste någonstans i en intervju som jag TROR var med schyman där hon svarade på det där med könskvotering. hon svarade typ på frågan om “man ska ta in sämre kvinnor” då sa hon att man antagligen inte hade letat ordentligt.
typ. jag vet inte, men det är en intressant tanke tycker jag iaf, hur företagen gör sina behovsanalyser och kravprofiler, dvs vad som krävs för företaget och yrket och vilka sökkanaler de använder för att hitta arbetssökanden.
urvalsprocessen körs ju i företaget med, oftast av chefen och personalavdelningen.
om de headhuntar så ligger det ju mycket på vad för kompetens och värderignar själva headhuntern eller företaget som sköter den biten har.
en anställningsprocess är en ganska lång affär och jag tror att många företag är fast i en väldigt gammal mall av sina.
en tanke bara.
@ Nina Ruthström – bloggar från spinnsidan:
Ja, det låter trevligt med en sådan norm, det tycker jag också! Det lutar dock lite åt att det blir en klassfråga om vem som har råd att gå ned i tid och inte. Eller?
Ah, ok. Då missförstod jag dig lite. Kanske är det så F! menar också?
@ carmen:
Jag tror också att deras processer är förlegade – frågan är bara om man ska tvinga dem göra på ett annat sätt? Det är ju trots allt “deras” styrelser, “deras” företag etc etc. Borde det inte förändras av sig självt med tiden?
Och jag tror också att man inte letar tillräckligt om man påstår att kompetenta kvinnor inte finns att anställa. SJÄLVKLART finns dom.
Är det verkligen så fruktansvärt förgörande för människor att få bidrag? Jag har aldrig hört det klagas på barnbidrag, studiebidrag eller bostadsbidrag.
Jag tycker att det är sorgligt att alliansen har lyckats stigmatisera bidragstagande. Vad är det som är så skamligt med att ta emot pengar om man uppfyller de kriterier som är uppställda? Jag som skattebetalare tycker att det är bra att vi skjuter till pengar till studenter, barnfamiljer och personer som behöver bo i lägenheter med för hög hyra. Jag skulle också kunna tänka mig att betala för att ensamstående föräldrar med låg inkomst skulle få extra barnbidrag. Men jag tror heller inte på att människor blir overksamma och ansvarsundvikande av bidrag, jag tror att människor blir glada, lättade och mindre sjuka.
@ Klara:
Nä, jag tycker inte att det är fruktansvärt att få bidrag. Jag får ju själv det, och jag mår inte illa av det. Håller med om att det är synd att synen på bidrag är sådan som den är.
Däremot tycker jag att det är dumt att införa något som bygger på att folk måste ta/få bidrag för att överhuvudtaget få verkligheten att gå ihop.
Men vi som samhälle misslyckas ju gång på gång med att täcka in alla i systemen. De ensamstående föräldrarna som jobbar 8 timmar per dag fixar det inte heller alla gånger (både ekonomiskt och tidsmässigt). Där har vi ju redan byggt något där verkligheten inte går ihop, men vi har ingen lösning. De får snällt ha sina barn 8-10h per dag på dagis (pendlingstid inräknad), med all press det sätter på föräldern, barn, förskolepersonal och samhällsbudget. Ett stickspår i debatten är ju om d dessutom har jobb med obekväm arbetstid, då är de ju totalt överkörda av systemen. En lösning skulle kunna vara 6h arbetsdag, då får vi friskare barn och vuxna, en mer balanserad förskolegrupp (färre sjukskrivna lärare, tryggare barnkullar, slipper bygga ut lokaler). Däremot kanske vi inte når målet med att alla ska ha bibehållen lön när vi skiftar från 8h till 6h, och för dem kan bidrag vara ett alternativ. (och självklart ska statliga och kommunala löner bekostas med skattepengar, lönen för de lågbetalda kommunalanställda borde redan höjas.)