och livet ÄR jävligt skört

åh asså fyfan. jag vet inte hur ni funkar men jag är ganska känslosam. inbillar mig att jag är ganska bra på att känna in känslor. sätta mig in i situationer. nu är ju det här absolut ingen situation jag överhuvudtaget kan sätta mig in i, alltså jag kan verkligen inte alls tänka mig hur det var eller hur det ÄR så tro inte att jag påstår det nu: har precis lyssnat på p3 dokumentär – mordet på fadime. hörde ett kort klipp från dokumentären under dagen när jag var på väg till gymmet – frida fahrman hade valt ut klippet och hon sa att det inte dröjde många minuter innan hon började gråta efter att hon börjat lyssna på dokumentären. var så jäkla nära att göra det samma. var tvungen att lyssna på hela dokumentären. så jag har gjort det, och fy fan. är så jävla tagen. är nästan darrig, ledsen.

att ens familj, det man älskar mest i hela världen och det som alltid finns där bakom en, ständigt stöttande om än så bara i tanken och i generna. att dom vänder sig mot en, planerar, överlägger, misshandlar en efter att det enda stödet man har kvar i världen har omkommit. och tillslut dödar en, säger “hora, hora” i dödsögonblicket. vilket jävla kallblod att vänta ute i en trappuppgång på sin dotter och sen avslossa två skott mot hennes huvud – dom måste sett (in i) varandas ögon. ens PAPPA, ens BROR, ens MAMMA, ens SLÄKT. hur?

förstå vilken kvinna hon var. åh herregud, hon kunde fortsätta älska sin familj efter allt det där dom utsatte henne för. vilket stort hjärta det måste krävas – eller fungerar vi alla så?

känner mig så jävla lyckligt lottad just nu att jag knappt vågar blinka

tänk om det tar slut när jag öppnar ögonen?

Liknande inlägg:

1. Angående DNs artikelserie om spelande tjejer “Varför behöver tjejer hjälp med ALLT?! Inte ens spela...
2. Inspirerande kvinnor: Klara Zimmergren och Mia Skäringer Jag väljer att nämna dem tillsammans för det är...