Det är MITT förhållande, MITT liv, MINA steg i livet att ta. Du är välkommen att snacka skit om det, men inte som en person delaktig i mitt liv.

OK igår kände jag att bägar’n rann över.

För det första så har jag jävligt svårt för när människor sitter och uttalar sig om saker de inte har någon aning om. Om det så gäller en maträtt som tydligen smakar si och så, fast personen i fråga aldrig ätit den, eller så handlar det om hur tjejer i allmänhet är fast jag sitter där och inte alls känner igen mig i personens beskrivning av detta kön. Det är så fruktansvärt irriterande.

För det andra har jag jävligt svårt för när människor sitter och uttalar sig som om deras åsikt är den enda. Den enda rätta, den enda värd att tyckas, den enda tillåtna. Tycker du inte som personen är du dum i huvudet och hör sedan. Det är så fruktansvärt irriterande. Speciellt om det gäller saker som inte har med ren fakta att göra (för om det gäller en specifik fakta om personen nu vet detta fakta så är det ju ingen snack om saken,) utan mer personliga uppfattningar och känslor.

För det tredje har jag jävligt svårt att få åsikter och erfarenheter jag inte bett om uppkastade i ansiktet på mig.

För det fjärde har jag jävligt svårt för människor som aldrig är annat än negativa. Jag har inget problem med att vara negativ, men jag försöker att vara positivt inställd i det längsta. Är man ständigt negativ kanske det är dags att fundera över sin livssituation, istället för att försöka smitta sin negativitet på resten av världen så alla andra har det lika jävligt som en själv.

Dessa fyra kombinerat är en jävla dödscoctail.

Igår kände jag att näe, nu får det fanimej vara nog. Jag tänker inte sitta här och lapa i mig mer skit längre.

Jag har en bekant som undrar varför tjejers förhållanden är en sån öm jävla tå. Jag förstod inte vad han menade först, vadå öm tå? Mitt och Niclas förhållande är ingen öm tå? trodde jag. Tills han bestämde sig för att systematiskt trampa, stampa, stämpla den här tån. Och nu han har mage att undra varför min förhållandetå är så jävla öm?

För att ge lite bakgrundshistoria kan jag berätta att den här tåtrampande personen inte har någon aning om hur mitt och Niclas förhållande är. Han har aldrig träffat Niclas, och känner väl knappt mig heller för den delen. Ändå kan han sitta och racka ner på vårt förhållande, och på Niclas. Niclas är tydligen jävligt svartsjuk, han har ett skitliv och har tydligen just skaffat sig ett jävla skitjobb. Sedan tycker han att jag är ett jävla mähä som håller Niclas om ryggen????? Jag brukar hålla dem jag älskar om ryggen. Just därför att jag älskar dem. Varför skulle jag älska någon som jag inte håller med eller har ork att försvara? Varför skulle jag inte försvara Niclas när någon som inte har en jävla aning om vem han är eller vad han gör sitter och uttalar sig om detta i alla fall? Jag vet inte hur ni beter er med era vänner och med er familj, men för mig är dem jävligt känsliga tår att trampa på om du gör det med spikskor.

Jag och Niclas ska ju flytta ihop. Jag ska flytta hemifrån. Jag är överlycklig över detta, och jag förväntar mig att alla i min omgivning är det samma. Just därför att det här är ett stort, viktigt steg i mitt liv. Jag ska nu klara mig själv och jag ska bo tillsammans med den jag älskar. Varför kan man inte glädjas med mig, eller i alla fall hålla sin jävla avundsjuka (för jag förstår inte vad det annars är) för sig själv? Men det här steget är inget jag ska vara glad över, tydligen, för den här bekanta sitter och uttalar sig inget annat än negativt. Det är dyrt med mat (va? trodde den var gratis?), jävligt svårt att bo tillsammans med någon (man måste tydligen kompromissa?) och det här steget jag nu är redo att ta kommer tydligen inte bli annat än ett steg nedåt i helvetestrappan för mig. Jag vet inte hur puckad jag framstår i andras ögon, uppenbarligen ganska rejält jävla puckad, och den här bloggen gör väl inte saken bättre. Men hursomhelst, hur kan man sitta och anta att jag inte förstår vad det innebär att bo för sig själv? Jag är 20 år, inte 5. Det är fruktansvärt irriterande när någon kan sitta och anta att jag inte vet vad det innebär att bo ensam när denne någon inte har någon aning om hur min nuvarande boendesituation ser ut. Det spelar ingen roll om jag betalar här hemma, städar, diskar, köper mat, osv. Sitt inte och tala om för mig vad jag kommer bli tvungen att göra när jag tar steget ut ur min mammas famn, om du inte vet hur jag har det nu i famnen på min, underbara skall sägas, mor.

Jag kommer säkerligen bli förvånad över hur jobbigt och dyrt det är att bo i egen lägenhet, men det är liksom lite det som är hela grejen med att ta det här steget. Det är väl liksom det alla steg i livet syftar till.

Om du nu har sån stor livserfarenhet så är det jättebra för dig, jag unnar dig verkligen det. Men bara för att du har viss erfarenhet, betyder inte det att jag inte har det. Jag har antagligen inte samma erfarenheter som du, men det betyder inte att dina erfarenheter är mer rätta eller bättre än mina. Mitt liv är mitt liv, ditt liv är ditt liv. Bara för att du har varit med om vissa saker i ditt liv, behöver inte erfarenheterna från de händelserna passa in på mitt liv. Jag skulle tro att skaffa sig EGNA erfarenheter i livet är något av det viktigaste. Det är det som gör mig till mig, och dig till dig.

Enda gången man får sitta och racka ner på någons partner och förhållande är när personen blivit sviken för hundrafemtioelfte gången och sitter och gråter över vilket jävla fittas den där nedrans partnern är. DÅ är det läge att ta fram det tunga skitsnacksartelleriet, INTE annars. SPECIELLT INTE om du aldrig träffat partnern i fråga. SPECIELLT INTE om du inte har blivit tillfrågad om din syn på partnern i fråga.

Om nu Niclas är svartsjuk, låt MIG avgöra det. Låt mig bedöma vårt förhållande, låt mig avgöra om mitt val att inte se på film hemma hos den här bekanta var att inskränka mitt sociala liv för Niclas skull. Allting är inte så svart och vitt att man kan avgöra allting utifrån en ståndpunkt. Det finns gråzoner, det finns känslor, det finns tidigare felsteg, att beakta.

Om nu Niclas liv och arbete suger, låt HONOM avgöra det. Ärligt talat så skiter jag i andras åsikter om Niclas arbete. Det är knappt så mina åsikter spelar någon roll angående Niclas jobb. Det är HANS jobb, det är HANS liv. Att någon dessutom har mage att säga till mig att hans liv suger, när denne vet att jag är en del av Niclas liv, förstår jag inte.

Hur kan man tro att man har en vänskap att bygga på om man säger sådana saker om mig och dem jag älskar?

Har jag fel som är upprörd eller?

Liknande inlägg:

1. Måndagens frågor förlåt, minns inte vem som delade den här på Facebook?...
2. att leva ...
3. borde borde borde Fan, borde typ ta tag i livet. Känner på mig...