Dagen jag väntat på i fem veckor

Åh, hörrni. Det pirrar i magen. Det är lite svårt att somna om kvällarna. Jag är lite rastlös. Jag längtar och kan knappt vänta. Det är så kort tid kvar nu. Om fyra dagar kommer Kinakillen hem. Blir Niclas igen. Fem veckor utan den person jag tycker om allra mest går mot sitt slut.

Så mycket men samtidigt så lite har hänt på den här tiden. Vad är egentligen fem veckor? Spelar dom någon roll?

Jag vet att jag glorifierar vårt möte på tågstationen på fredag. Jag föreställer mig det filmiskt. Han går av tåget, vi får syn på varandra, jag börjar gråta, han släpper väskorna och vi börjar springa mot varandra. Jag bär högklackat och en fin klänning jag inte ens har i garderoben. Han tar mig i sin famn, lyfter upp mig och resten av tågperrongen stannar av. Allt kretsar kring oss. Han snurrar mig ett varv,  sätter ned mig på backen och vi tittar varandra i ögonen. Skrattar till, jag sätter händerna kring hans ansikte och sedan kysser vi varandra. Sen går vi hand i hand till hans familj som också är där och väntar på honom. Dom kramas och sen åker vi hem. Konverserandes, skrattandes och väldigt glada allihop.

Väl ensamna kommer vi ligga på Niclas säng. Kanske på täcket, kanske under. Tittandes djupt in i varandras ögon, jag kommer fälla dom där tårarna igen. Äntligen är du hemma. Äntligen.

I verkligheten kommer han vara svettig, trött, hungrig och grinig. Jag kommer antagligen börja gråta, men det kommer inte bli dom där romantiska tårarna. Det kommer bli dom där jobbiga tårarna som jag försöker kväva och trycka undan för att jag inte vill se ut som ett fån bland familj och okända tågresenärer. När vi kramas, för det kommer vi nog göra tror jag, kommer mitt ena ögonbryn smetas ut, men jag har ingen spegel med mig. Kommer se förjävlig ut trots att dom andra påstår att det är okej. Du är fin. Det är jag alltså inte.

Sen åker vi hem i bilen. Ganska tysta, för ingen vet vad som skall sägas. Vart man ska börja, vart man ska sluta.

Väl ensamna kommer Niclas gå in i duschen, panikäta något och sedan somna. Snarka och fortfarande befinna sig i Kina mentalt. Jag kommer ligga bredvid i Sverige med mina filmiska föreställningar och försöka kväva min besvikelse.

Varför kan det aldrig vara som på film?

Liknande inlägg:

1. ni skulle ha sett förvåningen i mitt ansikte alltså inatt innan jag skulle sova tänkte jag på när jag...
2. en månad är en jävla evighet om du inte visste det Usch, trodde verkligen inte att jag skulle känna såhär. Tänkte...
3. lyssnar på låtar som gör mig ledsen, ska lägga mig i sängen och gråta lite. det gör inget, det är sommar!!! asså fan är väl rätt ful egentligen kände mig så...