en månad är en jävla evighet om du inte visste det

Usch, trodde verkligen inte att jag skulle känna såhär. Tänkte att det skulle vara rätt lugnt. En månad går ju så fort. Är så glad för hans skull också.

Men fan, är ett jävla vrak. Gråter massor, drömmer oroligt, och känner mig inte som mig.

Var inne i stan och tog en öl med nåra göddiga kömpiser igår. Men jag var liksom inte riktigt där. Kunde inte riktigt koncentrera mig på konversation och annat som hör det sociala till. Fast jag hade så mycket vin i kroppen. Träffade människor jag aldrig träffat förut, men jag orkade liksom inte ta mig till att prata med dem.

Alltså, det var lite som min syrra beskrev en gång. Hon har sagt att hon tycker att det känns lite onödigt att prata med okända när man är på fest, för man kommer antagligen inte träffa dem igen. Inte så att man eftersträvar att aldrig prata med några nya, men det känns liksom… ovärt. Precis så kände jag igår. Jag orkade liksom inte offra min lilla lilla sociala energi på två okända som jag aldrig kommer se igen. Och det är så jäkla tråkigt. Jag vill liksom inte känna så, jag brukar inte känna så.

Fan, nu vet jag att det säkert finns nån som tycker att jag ska leva MITT liv, och inte påverkas så mycket av att min pojkvän har åkt till Kina i en månad. Ja, precis så tänkte väl jag också innan han åkte. Tänkte att det inte skulle påverka mig så mycket, självklart skulle jag ju sakna honom och så, men jag tänkte att det inte skulle påverka mig SÅ mycket. Men nu verkar det som att jag trots allt är en såndär svag flickvänssvans som bara är en ensam svans när kroppen åker till Kina.

Fick mail förut från kinakillen och började gråta, och nu börjar jag gråta igen.

Liknande inlägg:

1. 3 år 5 april 2008. Bild av bloggskribenten innan paltsvullnad och...
2. Dagen jag väntat på i fem veckor Åh, hörrni. Det pirrar i magen. Det är lite svårt...
3. bye bye sugarpie herregud, nu har han åkt. kommer inte få se min...