Fredagsspecialen: En liten kortis om något som kan kännas som en evighet

good morning terrorism är min förra blogg. Det här är ett inlägg därifrån.

Hade redovisning igår. Skulle visa upp det jag gjort i den sista examinationsuppgiften. Uppgiften var att tillverka en bok under temat “Tecken som tyder på vem jag är”. Jag gjorde en Bokhäst.
Vi är runt 30 personer i klassen. Min tur att redovisa var bland dom 5 sista. Tyckte att det kändes helt OK innan. Ända tills jag tar stegen upp i mitten av rummet, tar upp min Bokhäst och ska börja prata känns det helt OK. Jag är stolt över mitt arbete, faktiskt ganska nöjd. Jag vet nästan precis varför jag gjorde Bokhästen och hur jag tänkte. Hur den är kopplad till mig. Vilka bakslag jag hade och idéer om hur jag hade kunnat gjort istället. Jag vet vad jag ska säga. Jag ska berätta om mitt arbete för dom andra… men halsen bara stockar sig. Benen darrar. Huden blossar. Stämbanden slingrar sig undan.
Står där som ett fån. Försöker andas djupt. Slappna av. Försöker tänka positivt. Titta på mina uppmuntrande vänner. Lyssna på lärarnas frågor och besvara dem efter bästa förmåga. Jag har ju svaren -men dom kommer inte ut som jag vill.
Jag kommer verkligen inte över mina olustiga känslor kopplade till att stå inför en stor grupp människor och prata.

I trean på gymnasiet hade vi Nationella prov i Svenska B. En del var muntlig. Temat var “Drömmar”. Man skulle prata i ungefär 10 minuter inför några personer ur klassen. Min lärare satt med ett tidtagarur för att kolla att hennes elever höll måttet. Jag höll inte måttet. Faktum är att jag inte gjorde uppgiften alls. Det var inte det att jag inte försökte skriva ihop en text att tala om inför mina klasskamrater. Jag försökte mig även på tanken att improvisera fram något väl inför gruppen (men jag la ned den tanken ganska snart). Det gick verkligen inte.
Jag pratade med min lärare om det. Jag började nästan gråta under samtalet och försökte förklara för henne att jag verkligen inte kunde. Hon menade att jag skulle sänka mitt betyg om jag inte gjorde den muntliga delen. Jag fortsatte försöka förklara att jag verkligen inte vågade, det var ingen lathet det hela handlade om. Då kom det, dom magiska orden: “Men det är väl inte så farligt. Det är ju bara dina klasskompisar som ska lyssna?”
Då gav jag upp.

Blir så ledsen på människor som bagatelliserar min nervositet. Det låter “Men det är väl inte så farligt.“, “Jag hade inte ens tränat innan, improviserade lite bara. Det är inte så noga. Säg något bara!“, “Jag förstår precis hur du känner, jag var också nervös innan.” eller “Men du känner ju dom, det är lugnt. Det är ingen som skrattar.”
Den bästa är nästan “Men ärligt, vad är det värsta som kan hända?”

Det är jättekul att du kan stå inför en stor grupp och prata obehindrat. Tro mig, ingen är mer avundsjuk än jag. Men det är faktiskt en verklig obehagskänsla som infinner sig när jag ska göra sådana här saker. Som i höstas i den förra kursen när vi hade en muntlig examination. När jag först fick höra att det skulle ske muntligt knöt det sig i magen och jag var redo att hoppa av kursen. Slingra mig ur nervositetens grepp. Jag visste hur det skulle sluta: jag skulle göra ett tappert försök att träna på vad jag skulle säga, ha stödord, tappert kolla ut över klassen, andas djupt, tänka sig alla i rummet nakna och allt det där som dom säger att man ska göra. Men mycket riktigt, inget hjälpte. Sov knappt nätterna innan. När jag väl skulle prata darrade jag som ett asplöv. Rösten stockade sig. Ansiktet blossade.
Jag började, helt ärligt, nästan gråta.

Dom säger att man blir bättre på att prata inför grupper med tiden. Ju fler gånger man gör det desto bättre går det.
Jag brukar tänka på det när sådana tillfällen närmar sig. Om jag bara gör det här nu så går det lättare nästa gång.
Men det går ju aldrig lättare nästa gång.
Jag är trött på att svälja gråten när dom andra applåderar artigt efter mina stockande framföranden.
När fan vänder det?

Liknande inlägg:

1. Fredagsspecialen: Att sluta röka Sluta-röka-guiden är ett inlägg från mig förra blogg good morning...
2. Fredagsspecialen: Onani Detta är ett inlägg från mitt förra skötebarn good morning...
3. Fredagsspecialen: Bröst, näsor, komplex och ett fint mail som blev räddningen Det här är ett inlägg från min förra blogg good...